ÅSIKT

I samlarens spår

1 av 2 | Foto: MATS LANDIN/NORDISKA MUSEET
I utställningen Storsamlaren visas 63 samlingar. PEZ-figurerna, med fisken Nemo, är en av dem.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Människans morbida fantasi är oändlig när det gäller att fånga möss, råttor och sorkar!” skriver Karl Fredga, 72, i anslutning till montern som innehåller ett urval av hans över 300 råttfällor från 20 länder.

Storsamlaren Nordiska museet ställer ut svenska samlare. Det är en skojig utställning, men sällan överraskande. Det är ju tämligen lätt att föreställa sig hur 200 tablettaskar ser ut, eller 850 citruspressar.

Somligt sticker förstås ut, som Kjell Abrahamssons samling av sådana där pinnar man rört om i målarfärgen med. Så vackra de är tillsammans! Man får lust att springa till närmsta båtklubb och börja samla pinnar själv. Kerstin Lundgrens fingerborgar (hon har över tusen stycken) utstrålar en märklig värdighet: tillsammans är vi starka.

Kanske är det smågnagaren i oss som vill samla. En atavistisk rest, mån om att klara vintern och därför benägen att fylla boets skrymslen med frön och annat ätbart. Som blott alltför mänsklig tycks driften att skapa ordning ur kaos, sortera och katalogisera.

Pär Thörn ger i sin diktsamling Inventeringen ett absurt och lite kusligt exempel på ett sådant slags samlande, även om det här tycks uppträda på en statlig eller polisiär nivå. Man kommer att tänka på samtidens terroristjakt.

Det vi får läsa är en bouppteckning utförd av någon som kallar sig ”inventeraren”. Vem uppdragsgivaren är framgår inte, och inte heller leder arbetet till några slutsatser rörande vad som inventeras. I stället är det inventeraren, eller de maktstrukturer han representerar, som får sin spegelbild tecknad i denna satir över mänsklig fåfänga.

”En visselpipa som ingick om man köpte flingor av märket Kalaspuffar under augusti nittonhundraåttiosju”, skriver inventeraren nitiskt, men försjunker sedan i melankoli. ”Ljudet som visselpipan genererar är omöjligt att beskriva. Det undflyr varje kategorisering, det krossar dikotomierna. Det är på en gång minimalt, maximalt, funkigt, stelt, melodiskt och atonalt. Ett fullständigt stämningslöst mellanläge. En total brist.”

Det är en pratig och enformig bok, men pratig på ett mycket underhållande sätt, som hos Stig Larsson eller Bertil Pettersson. Enformigheten går att leva med, eftersom den tycks vara en grundförutsättning för inventerarens lika dumma som briljanta icke-slutsatser.

Pär Thörns bok skulle passa på Nordiska museet. Fast inte i en monter, utan någonstans långt ner i källaren, i en sådan där utdragbar arkivlåda som kallsvettiga agenter brukar stå och rafsa i.

Utställning

Lyrik

Petter Lindgren