ÅSIKT

Dagis – den svenska synden?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Det tyska samhället är kanske på väg att bli mindre barnfientligt. Eller föräldrafientligt. Den låga nativiteten har lett till att det sedan nyår finns något som vagt påminner om en anständig föräldrapenning (som inkluderar två pappamånader) och nu ligger dessutom ett förslag om att tredubbla antalet förskoleplatser för småbarn så att platserna om sex år blir 750 000. Detta i ett land vars befolkning är nio gånger Sveriges – här är antalet barn i förskola drygt 300 000.

■ ■Och visst kan vi från en svensk horisont förfasa oss över den tyska debatten som enligt gårdagens Metro bland annat innehållit utsagor som att vart tredje barn i Sverige är psykiskt stört (underförstått på grund av förskolevistelse), att familjen hotas av daghem och att de tyska mödrarna blir mindre goda mödrar – och kvinnor – om de inte helt och fullt går upp i modersrollen. På heltid.

Tyska män ska inte vara pappalediga – de ska inte ens fråga om de får vara hemma med sina barn menade företagsledaren och debattören Wolfgang Grupp – så utan gemensamt ordnad barnomsorg återstår bara en person: mamma, supermamma.

■ ■Polariseringen Sverige-Tyskland gör att man gott kan misstänka en ur tysk horisont kommunistfobisk koppling mellan det svenska samhället och det forna DDR, där daghemsplatser var självklara (i östra delen av Tyskland finns det fortfarande fler daghem än i väst).

När den tyska hemmafrun snart kanske utplånas – efter alltför lång och trogen tjänst – är det en kombination av realpolitiska nödvändigheter och ideologikamp. Fler kvinnor måste ut på arbetsmarknaden samtidigt som fler barn måste födas, vårdas och leva. Att det är en kristdemokratisk minister som i strid mot sina partikamrater lägger förslag om fler daghem betyder bara att partipolitiken ibland är en chimär. Motståndet finns någonstans utanför de demokratiska sammanhangen – hos katolska kyrkan och dess lobbyister.

Ulrika Stahre