Jorden går under. Och?

Nu kommer Al Gores obekväma sanning i bokform på svenska: jordens undergång i undersköna bilder.

Här finns glaciärerna och isbjörnarna, havsströmmar och korallrev, kurvor och tabeller, Katrina i knallorange, Manhattan och Beijing när havet ritat om kartan. Nattliga satellitbilder av världen där blicken söker sig till oljefält och skogsbränder och fiskeflottor – vad gör vi med vår blå planet?

Det är lite tröttsamt att behöva bläddra i det algoreska familjealbumet stup i kvarten, men det är förmodligen ett smart sätt att sälja budskapet till en bred (framför allt amerikansk) publik. Och visst har han sålt, visst har han bidragit till att väckarklockan nu ringer frenetiskt, åtminstone i västvärlden.

Al Gores diabildsshow är en vacker och viktig första introduktion till klimathotet – men glider lätt förbi. Vill man ha mer konkretion kan man läsa två vetenskapsjournalister, Elisabeth Kolbert på New Yorker och Fred Pearce på New Scientist, som rapporterar från forskningsfronten, ofta genom att ta oss med ut i fält.

När man står på världens snabbaste glaciär (Jakobshavn på Grönland, 12 km/tim), när man flyger över den sibiriska tundran som blivit full av sjöar (när permafrosten smälter), när man möter innuiten som inte har något ord för rödhake – då fattar man.

Field notes from a catastrophe, nyktert välskriven, och The last generation, vildare, packad med folk och fakta, ger bägge en stark, komprimerad vision av en värld som snurrar allt snabbare mot katastrofen.

Två saker lär man sig: det är värre, det är bråttom.

Den senaste klimatforskningen, assisterad av verkligheten, har lett till vad som till och med kallats ett paradigmskifte: förändringar sker inte långsamt, gradvis, i glaciärtakt utan plötsligt, abrupt, slår av och på. Så har det varit i planetens historia, så ser det ut att ske nu.

Mycket tyder på att vi närmar oss en tröskel, där feedbackmekanismer sätter in och klimatförändringen skenar iväg i en kedjereaktion. Där stabila ekosystem som absorberat koldioxid, som Amazonas eller europeiska jordar, i stället börjar avge koldioxid.

Det här gäller inte bara barn i en avlägsen framtid. Sjuttio procent av oss som lever nu finns fortfarande här år 2050, i en – om vi fortsätter som nu – totalt annorlunda värld.

Vi är den sista generationen som kan leva som nu.

Men nu har allvaret nått oss. Häromdagen kom en rapport från UN Foundation

och forskningsrådet Sigma Xi med konkreta rekommendationer för hur mänskligheten ska ”hantera det oundvikliga och undvika det hanterliga”. Sluta bygga städer vid kusterna, förbereda för katastrofer och flyktingströmmar – och så, förstås, ta ner utsläppen med nya teknologier.

Rapporten kräver handling nu, kraftfulla, brådskande åtgärder omedelbart, med ett ordval som gränsar till lätt panik – som också Stern-rapporten landar i.

Handling, det är också Al Gores huvudbudskap. Tipsen är välkända: byta glödlampor, ta tåget, isolera, storhandla (i medförd kasse) – och jodå, pressa på politiker. Det finns för övrigt gott om tipsböcker numera som talar om för mig hur jag räddar planeten, av typ I count (Penguin, 2006).

Det där funkar inte, säger George Monbiot, inflytelserik miljöskribent. Vad spelar det för roll om jag cyklar om resten av världen dundrar förbi i monstertruckar?

Det krävs nånting helt annat.

I Heat. How to Stop the Planet Burning gör han ett tankeexperiment. För att undvika en höjning med 2 grader, den punkt där klimatet enligt experterna kan ”flippa”, måste ett land som England skära ner utsläppen med 90 procent till 2030.

Går det?

Det är just nedskärning det handlar om, rejäla nedskärningar som gäller alla. Regleringar, ransonering, politik. Vi måste, skriver Monbiot, ”övertyga regeringen att tvinga oss att ändra livsstil”. Han räknar och trixar med teknologier och modeller och kommer upp med en rad ingredienser.

Dessa sammanfattades i The Guardian 31 okt 2006 med tidsplaner: Koldioxidkort åt alla medborgare där vi får vår årliga kvot att köpa el, bensin och resor för. Lagstifta bort köpcentra utanför städerna och låt folk handla på nätet och få hemkört. Styr pengar från vägbyggen till klimatåtgärder, från missiler till storskaliga vindparker ute till havs, som via högspänningsledning kan värma hus och ladda elbilbatterier på nätterna, förbjud eller beskatta bort löjliga elslösande prylar. Etcetera.

Flyget, den snabbast växande utsläppskällan, går det inte att göra nåt åt rent tekniskt, vi får sluta flyga.

Allt är väl inte lika genomtänkt, man saknar en superskurk som militären. Kina avfärdar han lite för lättvindigt och han är för snäll mot bilen. Men det är spännande att följa jakten på koldioxid, man vill gärna vara med och räkna.

Och jo, det går. Utom flyget då.

Klimatförändringen är en moralisk fråga, sägs det ofta, inte minst av Al Gore.

Men det är något lurt med den där moralen för den tycks ändå underförstå att vi kan leva nästan som vanligt – med lite putsat samvete. Köpa oss rätten att flyga och skita ner med lite välgörenhet i fattiga länder, som ofta inte ens fungerar – och i varje fall inte leder till det som verkligen behövs, nerskärning. ”Som att putta omkring maten på tallriken för att ge intryck av att vi ätit den”, som Monbiot skriver.

För Monbiot har moralfrågan en annan dimension. Klimatförändringen drabbar främst de fattiga. Genom att leva som vi gör, dömer vi andra människor till döden. ”Om du flyger förstör du andra människors liv.”

Klimathotet är också en rättvisefråga.

På en planet där miljoner svälter och än värre svältkatastrofer hotar genom klimatförändringen går nu jubelropet om etanol över världen. Bush och Maud gullar ikapp över etanolen. Sockerrör, majs och spannmål åt bilen. Så nu röjs regnskog i fattiga länder för att odla mat åt bilen – ofta med katastrofala följder för miljön. George Soros satsar på etanol i Brasilien, där redan hälften av sockerörsskörden går till bilen.

Samtidigt höjs spannmålspriserna både i USA och på världsmarknaden och priset på majsbröd i Mexico utlöser kravaller. Monbiot är ytterst besk mot Europas och USA:s beslut att satsa på biobränsle, ”ett av de miljömässigt skadligaste beslut de någonsin tagit”.

I striden mellan bil och människor, mellan mat åt bilen och mat åt människor, segrar givetvis bilen. Där finns köpkraften, så fungerar marknaden.

Marknaden är ju inte precis nån miljövän, inte ens energimärkning av elprodukter tål den, det är handelshinder enligt WTO. Å andra sidan har den också fått besk kritik nyligen, i Stern-rapporten, som konstaterar att klimatförändringen är det största marknadsmisslyckandet i historien. Den har smitit från notan.

Klimatet kan uppenbarligen inte lämnas åt marknadskrafterna. Det behövs en opinion, en krismobilisering, som tvingar fram drastisk politik à la Monbiot. Tycker vi det är jobbigt med ibland brutala åtgärder har han inget förbarmande: ”Tycker du det är värre än massdöd är det nåt fel med ditt värdesystem.”

Londons borgmästare Ken Livingstone är inne på samma tankemönster när han säger att det inte borde vara mer socialt accepterat att köra stadsjeep än att slänga sopor på gatan.

Privat måste vi ta oss ur det där marknadsträsket, som ingalunda ger oss vad vi vill ha utan får oss att vilja ha vad den har att ge, typ lågprisflyg.

”Om det nånsin fanns en tid när marknadskrafterna utgjorde en dödlig fara”, skriver Jonathan Freedland i The Guardian, ”så är det nu.”