ÅSIKT

I går, i dag, i morgon?

ULRIKA STAHRE följer jordbrobarnen

1 av 4
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Den kallas tydligen feel-good-dokumentär, men i så fall får begreppet betraktas som urholkat. Rainer Hartlebs senaste film Alla mår bra om de som en gång i tiden var Jordbrobarnen – nu fyllda fyrtio – är ett helt fanatiskt mastodontprojekt som med tidens hjälp vuxit från socialreportage till en existentiell symfoni. En melankolisk symfoni. Eller är det bara för att jag och Jordbrobarnen är ungefär jämngamla och en kort period gick i samma skola? För åren går, barndomen och uppväxten kommer längre och längre bort, drömmarna försvinner ner i något mycket jordnära.

Bildspråket i Hartlebs svit har förvandlats från svepande miljöskildringar till extrema närbilder. Här möter vi medelåldern in i porerna. En medelålder som talar om föräldrar som slet, om barndomens ensamhet, om jaget. Det blir alltmer klaustrofobiskt, som om Hartleb ville visa vad som hände när sjuttiotal blev nittiotal och nutid. Sammanhanget som återstår är familjen, och barndomen blir både förklaringsgrund och något som ska återupplevas i de egna barnen, eller till varje pris undvikas.

■ ■Men det är inte den enda berättelsen: här finns också revanscher och långa bildningsresor, ökande självförtroende och självinsikt. Ett lugn som kanske också det hör medelåldern till. Lugn? Eller uppgivenhet? Om Hartleb tänker fortsätta ska det bli spännande att se hur han kan gå vidare. För man kan väl inte stå på höjden av sin levnads bana redan vid fyrtio? Och mycket måste ännu sägas om förorterna som byggdes mitt i skogen, om integrationen, om klasskillnader och människors alltför olika möjligheter.

Ulrika Stahre