ÅSIKT

Världsstjärnan

Apropå ett jubileum: JAN MYRDAL läser de nya böckerna om Ibsen, 100 år efteråt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Så här porträtterades Henrik Ibsen efter sin död i en helsidesnekrolog i L"Illustration i Paris den 2 juni 1906.
Så här porträtterades Henrik Ibsen efter sin död i en helsidesnekrolog i L"Illustration i Paris den 2 juni 1906.

Den 23 maj år 1906 dör Henrik Ibsen i Kristiania. Den 2 juni publicerar L"Illustration i Paris en helsidesnekrolog av Emile Berr med magnifikt foto av den åldrade litteraturpatriarken. Den riktningsgivande kritikern Fernand Weyl som svarade för ledarartikeln - Courrier de Paris - inledde med Ibsens död. Han krävde att den store norske dramatikern skulle hedras med en gata i Paris. (Nu går också Avenue Ibsen från Porte de Bagnolet till stadsgränsen. Dock känner jag ingen adress på den avenyn. Den är blott en stump. Ibsen var trots allt inte fransman.)

Sex år senare, den 14 maj år 1912, dör August Strindberg i Stockholm. Men hur jag än bläddrar hittar jag inte ens en den minsta notis i L"Illustration. Så var det och så har det förblivit. Ibsen är en världsförfattare; Strindberg en utkantskuriositet. För den internationella teatern dock fascinerande; radikal och nyskapande som en Georg Büchner ungefär. Sedan må jag och andra svenska strindbergianer tycka vad vi vill.

Världsförfattaren Ibsen dominerar i norsk litteratur men han gör det inte som språkskapare (han ingår i dansk litterär kanon - han skrev ju på vad man där anser danskt språk) och heller inte som gestalt i egenskap av rollmodell som Strindberg för oss. Men Ibsens verk fungerar just därför till skillnad från Strindbergs som text också utanför den lokala nationalkulturen och dess språkmelodi. Vilket är förklaringen.

Vid detta hundraårsminne publiceras nu ett antal viktiga verk. De behandlar personen Ibsen, hans texter och deras betydelse men betydelsefullare dock att nu inleds utgivningen av en såvitt jag förstår slutgiltig verkupplaga.

Till de viktiga arbeten som getts ut detta Ibsen-år hör professor Egil Törnqvists Ibsen byggmästaren. Det är varken personhistoria eller allmänreferat. Ibsen skrev sina dramer för att läsas (det var genom bokhandeln han först vann sin stora publik) och därtill att uppföras. Egil Törnqvist, som hade sin professur i Amsterdam, förmår genom en noggrann textläsning och en medveten analys av läsarens, förstagångsåskådarens och omläsarens/återåskådarens olika perspektiv visa hur pjäserna byggts upp och vilken betydelse ordvalet i scenanvisningar och repliker getts. Det är såvitt jag förstår ett grundläggande arbete; ett för såväl läsare som teaterbesökare och - inte minst - för de teatrar som arbetar med Ibsen-pjäser.

Det verket är dock lika okänt för Akademibokhandeln som för Adlibris och Bokus! I Sverige finner jag boken blott i ett exemplar på Kungliga Biblioteket och ett på Lunds Universitetsbibliotek. Den är nämligen utgiven i ett icke anglo-amerikanskt utland. Försök därför gå till en bokhandel och be dem direkt beställa boken:

Egil Törnqvist.

Ibsen byggmästaren.

Scandinavisch Instituut Universiteit van Amsterdam. 219 s.

Amsterdam 2006.

ISBN 90-809196-3-6

Men det är - naturligtvis - i Norge det mesta av Ibsen-litteraturen ges ut. Från Aschehougs förlag har jag nu fått sex i varje mening tungt vägande (sammanlagt 7,6 kg) volymer om och av Ibsen.

Senter for Ibsen-studier vid universitetet i Oslo har velat kartlägga Ibsen-receptionen i Sverige. Vi var ju, som det på hans tid hette, brödrafolk. I all sin akademiska dräkt blir det till en volym som tvingar till eftertanke. Dels då den innehåller intressanta artiklar om teater och samhällsdebatt i svenskt artonhundratal från ett annat perspektiv. (Ingeborg Nordin Hennel, Elise Hwasser tolkar Ibsens kvinnor eller Lisbeth Stenberg Mellan reformistisk etik och revolutionär utopi. Ibsenstriden inom den svenska kvinnorörelsen 1898, för att bara nämna två) men framför allt för att den vänder perspektiv. När till exempel Per Rydén skriver om C. D. Wirséns kritik av Ibsen hänvisar han till en verklighet jag i och för sig känt till men dock inte varit så medveten om att jag dragit nödvändiga slutsatser: Karl-Erik Rosengrens undersökning av de svenska litteraturkritikernas referensram 1876-1892. 1876 leder ännu Björnson men Ibsen är dock mer omnämnd än någon samtida svensk. 1879 passerar Ibsen Björnson. Men Röda rummets Strindberg finns långt därbakom. 1882 nämns Ibsen dubbelt så ofta som Strindberg.

Det var Ibsen - inte Strindberg - som var central för de bildades intresse. Han styrde tänkandet. Det var hans pjäser som gavs spaltmetrar i pressen. Strindberg var, trots vad vi på vår kant önskar tro, marginell. Att därtill Ibsen ända från unga år stod nära de svenska kungligheterna, erhöll stöd och vasaorden och att Oscar II höll fest på Stockholms slott för Ibsen på dennes sjuttioårsdag 1898 förtydligar blott bilden.

En bok att läsa alltså:

Vigdis Ystad, Knut Brynhildsvoll, Roland Lysell, red.

Bunden av en takskyld uden lige. Om svenskspråklig Ibsen-formiddling 1857 -1906.

Senter for Ibsenstudier och Aschehoug Oslo 2006, 396 s.

ISBN 82-03-19066-9

Det är också på Aschehoug som Ivo de Figueiredo nu gett ut första delen av sin Ibsen-biografi: Henrik Ibsen. Menesket. (Aschehoug, Oslo 2006, 460 s. ISBN 10: 82-03-22892-5). Det är en ordentlig biografi. Detaljrikt och med ordentlig notapparat skildrar den Ibsen från barnaåren, ungdomsfattigdomen, den besvärliga teatertiden i Bergen och Christiania och ungdomsdramerna till stipendieresan ut; Rom och genombrottspjäserna, Brand 1866 (då han tillerkännes statligt digtergasje) och Peer Gynt (en försäljningsframgång med andraupplaga redan på utgivningsmånaden).

Det är ett omsorgsfullt arbete. Fullpackat med information. (Noten s. 394 att "Björnson var f. eks. kjent for å lede an når han og medstudentene skulle besöke horerna i Vik" förklarar nog Strindbergs bitande hån när Björnson senare predikade sexuell renhet och angrep Giftas.) En kunnig och lättläst biografi med utblickar över dåtiden " men ju mer jag läser om Ibsen som person desto tristare blir han. Nå, detta är bara ett uttryck för att Figueiredo skrivit en utmärkt bok; författare är vanligtvis privat lika trista som målare (och musiker). Sådant folk skall läsas, ses och höras men man bör knappast umgås med dem.

Intrycket förstärks av den brevupplaga som nu getts ut i kommission hos Aschehoug som Band 12 Henrik Ibsens Skrifter. (Dubbelband; brev 1844-1871, 676 s. och inledninger och kommentarer 864 s. ISBN 82-03-19010-3.) Det är texter av stor kulturhistorisk betydelse. Kommentarerna är tyskt grundliga. En utgåva som överträffar allt vi i Sverige åstadkommit. Ibsen gjorde i och för sig som Dickens och Strindberg, brände och slängde brev han fått. Att den person som framträder i dessa brev (som sviker flickan han gjort med barn; som tigger; som uppträder som värsta hovslink; som samlar på medaljer och som när det börjar brännas - till skillnad från Verlaine och Rimbaud och andra - skyndar sig att ta avstånd från Kommunen i Paris) är inte vidare trevlig. Men man behöver ju inte vara trevlig för att skriva bra. Det vet vi. Men värre är att jag inte riktigt förstår hur den figur som framträder i breven kunde skriva sådant som Brand och Peer Gynt. Egil Törnqvist har visat med vilken medvetenhet texterna skrivits. I breven är den medvetenheten dold.

För sextioett år sedan, hösten 1945, låg jag på min hybel nära Vestbanestationen i Oslo (en stad det var märkligt att vara sulten i) och läste igenom Henrik Ibsens samlade verker som getts ut på Gyldendal under kriget. Ungdomsdramerna läste jag pliktskyldigast men från och med Brand tog texterna tag i mig ordentligt. Nu har ungdomsdramerna (Catilina, Kjempehöien, Norma och Sancthansnatten) kommit i kommission på Aschehoug som Band 1 Henrik Ibsens Skrifter (dubbelband; texter 484 s. och inledningar, kommentarer 450 s. ISBN 82-03-18956-3). Jag har inte ändrat uppfattning. I det är Ibsen och Strindberg lika; ungdomsdramerna står på upphovsmännens framtida skicklighet och berömmelse.

Jag delar därför Ibsens uppfattning så som han formulerade den om Sancthansnatten i brev av den 19 september 1897 till Julius Elias som arbetade på en tysk verkutgåva: "Jeg må derfor instaendig bede Dem og dr. Schlenther ikke yderligere insistere på at dette makvaerk bliver offentliggjort. Langt fra at forklare noget af min övrige produktion står det ganske udenfor enhver sammenhaeng med denne; jeg har derfor allerede i mange år betragtet det som uskrevet og ikke existerende."

Om jag ändå finner det värdefullt att de ibsenska ungdomsdramerna återutges så är det dels för den akribi med vilken detta nu i Norge utförs (skall man så skall man). Här märks ord! Till detta detaljarbete känner jag ingen svensk motsvarighet. Det närmaste jag kommer att tänka på är kommentarerna i Pilgrim-upplagan av Charles Dickens brev. Det är just i dessa kommentarer till ungdomsdramerna, om de läses parallellt med breven och brevkommentarerna och Ivo de Figueiredos biografi, som ett tydligt norskt socialt och litterärt artonhundratal framträder.

Ja, sammantaget är detta en magnifik satsning som Norge gör.

Jan Myrdal