ÅSIKT

Allt är mänskligt

Gråzoner på Elverket

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Anna Björk och Göran Stangertz i ”Blackbird”.
Foto: JOEL PERSSON
Anna Björk och Göran Stangertz i ”Blackbird”.

Det är ovanligt laddade minuter innan föreställningen tar sin början, och det beror helt enkelt på att vi ser oss själva. Publiken speglas i den plastisk-metalliska ridån, som slår an tonen för den följande, grymt intensiva, föreställningen.

Vi befinner oss i ett lunchrum på ett företag i exempelvis it-sektorn. Det är metalliskt och plastigt, fast också skitigt, och den man i övre medelåldern som befinner sig där återfinns lite för högt i hierarkin för att inta sina måltider där.

?

Men mannen är inte ensam där. En kvinna är med honom, en yngre kvinna. Hon har sett hans fotografi i en tidning och sökt upp honom, trots att namnet inte överensstämmer med den person hon träffade när hon var tolv år gammal. Och inte bara träffade – hade en kort och livsavgörande affär med. Hon var tolv och han var fyrtio.

?Här skulle allt kunna gå riktigt snett – antingen kantra över i det ängsligt moralistiska eller bli osmakligt. För här befinner vi oss trots allt på tröskeln till västerlandets sista tabu: pedofilin. Men det märkliga sker att vi fortsätter att se oss själva.

?

Det som händer i skotten David Harrowers distinkta pjäs Blackbird är nämligen att allt blir mänskligt. Det är inte längre en ängel som våldtas av en djävul. Världen ser inte ut så. Plötsligt uppstår en koppling mellan de där småmissarna som varenda människa har gjort i sitt val av partner och den stigmatiserade kategorin pedofili. Vi befinner oss helt enkelt i en gråzon, en konstnärligt mycket produktiv gråzon.

?Och det beror inte minst på två fantastiska skådespelare. Till en början är man lite skeptisk – Anna Björk låter en aning för teatralisk, och Göran Stangertz skruvar lite för nervöst på sina händer. Men så förstår man att det här är en del av Eva Dahlmans faktiskt fantastiska uppsättning. Stangertz är helt klockren i sin tolkning av världens mest otacksamma roll – inklusive alla tics – och Anna Björk gör sin bästa roll hittills när det förflutna faller över hennes söndriga pedofilioffer. Och också efter föreställningen fortsätter vi att se oss själva. Det här är en och en halv timmes teater för de som har glömt vad teater egentligen handlar om.

Missa inte det här.

Teater

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)