Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

JA

    Får man hitta på saker och göra roman av en annan, levande människas liv? Ska litteraturen följa efter dokusåporna och berätta allt, sant och osant, om människor? Hur mycket falsk eller äkta närhet orkar publiken med? Och hur mycket ska de som ofrivilligt blir huvudpersoner tåla?

    ?eller är dessa frågor helt enkelt irrelevanta när det gäller konstnärliga verk?

    Debatten om Alexander Ahndorils roman Regissören – om Ingmar Bergman – har just startat. GUNDER ANDERSSON har sin åsikt klar.

Kan man använda en levande person som förebild till en roman? Eller för övrig konstnärlig verksamhet? Det är kärnfrågan när man ser de oerhört skiftande omdömena om Alexander Ahndorils roman Regissören, utgående från Ingmar Bergmans inspelning av Nattvardsgästerna, med diverse flashbacks bakåt i tiden och utflykter innanför privatlivets stängda dörrar.

Svar ja.

Självklart kan man det. Varje människa som träder ut i detta livet kan bli utgångspunkt för konstnärlig hantering. Detta finns till och med juridiskt bekräftat. När vissa personer som intervjuats för Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – gul stämde filmbolaget med motiveringen att de inte ville vara med lades förundersökningen ned. Vi är alla medverkande i ett kollektivt skådespel.

Levande människor har använts som förebilder i litterära verk i alla tider, dock förr med förvrängda namn. Den bildade publik som läste Strindbergs Svarta fanor svävade inte i tvivelsmål vilka som doldes bakom de elaka skildringarna av Hanna Paj, Zachris och professor Stenkåhl.

I dagens medievärld ser verkligheten annorlunda ut. Den fysiska, namngivna personen har kommit i centrum i mediebevakningen på ett helt annat sätt än förr, i närsynta och inträngande reportage. Därmed också som ett självklart objekt för fiktionalisering.

 

Huruvida resultatet blir lyckat eller ej är oväsentligt i själva sakfrågan: om en levande människa kan nyttjas för ett konstnärligt syfte.

Att Ingmar Bergman i just det här fallet blir förbannad är också oväsentligt. Han har bäddat för Ahndorils fiktion genom att alltmer öppet strö berättelser omkring sig om förhållandet till sin familj, inklusive förhållandet till fadern. (Den spända fadersrelationen fanns för övrigt redan i hans första filmmanus, Hets). Därefter vidtar uttolkningarna.

I vissa reaktioner på romanen Regissören framstår det som en oförskämdhet att alls ägna sig åt sådant, speciellt när det gäller Ingmar Bergman. Men inte ens Bergman kan vara sakrosankt där ute på ön. Uttolkare har alltid rätt att uttolka. Sedan kan man strida om resultatet.

Ingmar Bergman upprätthöll länge en ”noli-me-tangere”-attityd, en rör-mig-inte-hållning. Den gamle vännen Vilgot Sjömans reportagebok L 136, om inspelningen av Nattvardsgästerna, innebar att någon utomstående för första gången släpptes in i ”verkstaden”. I den boken framskymtar också en likartad reaktion som inför Ahndorils roman. Då gällde det Marianne Hööks kommande Bergmanbok, som han inte fått läsa i förväg. Hon kunde vara en giftspruta när hon var på det humöret. I båda fallen får man känslan att han velat regissera författarna under själva skrivprocessen för att allt skulle bli rätt och riktigt utifrån hans perspektiv. Saken är bara den att det alltid finns andra perspektiv.

Det känns pinsamt att behöva säga det, men varje berättelse är en fiktion, även den mest självbiografiska. Minnet tenderar att driva i väg mot fiktionen. Vissa basfakta kan finnas kvar, vissa minnesbilder vara extremt tydliga. Men den scenografi där de ingår förvrängs ständigt, eller glöms bort. Det Ahndoril gjort är inte, som vissa tycks förvänta sig, att ge Bergmans bild av Bergman, men Ahndorils egen syntetiska bild av en konstnär i arbete som givetvis samtidigt har bäring i honom själv. En författare har alltid skäl att travestera Descartes: jag ljuger, alltså finns jag till.

 

Själv har jag inte några som helst invändningar mot Ahndorils tilltag att ta sig innanför det Bergmanska pansaret mot offentligheten, att göra sin Bergmanvariant på I huvudet på John Malkovich och försöka utvinna nya dimensioner ur det redan välkända. Lika lite som om han gjort det med kungen, Carola, en gangster från Stureplan eller en knarkdealare från Danderyd. Jag tippar att reaktionen i de tre senare fallen skulle ha blivit betydligt lamare. Upprördhet tenderar att vara auktoritetsbunden.

Vi lever i en dokusåpaera, och visst kan det kännas irriterande att så mycket i det offentliga livet såpifieras på ett larvigt och ibland direkt plågsamt vis. Gränsen mellan dikt och verklighet, tillgjordhet och sanning tenderar att upphävas – å andra sidan undrar jag om ens det är något egentligt nytt. Det sker bara mer medvetet, och inför en större publik.

Det går inte att jämföra Ahndorils roman Regissören med Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna. De båda verkens kvaliteter och styrka ligger på helt olika plan. Läs Ahndorils bok – och sänd Nattvardsgästerna i tv.

Gunder Andersson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet