ÅSIKT

Öppning för konsten

ULRIKA STAHRE i huset som Bonniers byggde

1 av 4 | Foto: Bonniers Konsthall
Jacob Dahlgren: ”Heaven is a place on earth”, 2006.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nu har Stockholm fått sin nya konsthall mitt i stan. Helt nybyggd, helt fokuserad på tillfälliga utställningar och inte på att vara showroom åt privata samlingar (ett sammanträffande som naturligtvis inte betyder något är att Fredrik Roos samling är klar för försäljning - just den samling vars låga visningsgrad utgjorde ett bittert tvisteämne eller åtminstone blev en symbolfråga på Rooseum).

Förväntningarna har stigit under åren. Först fick vi en plats, ett läge - inklämt mellan spårområde och berg, eller mitt i stan om man vill det - sedan fick vi form - här andas inte så lite futurism, en frånåkt framtids rundade hörn, glaset som vibrerar av öppenhet, glädje, entusiasm.

När vi nu får innehållet är det föga förvånande en stipendiatutställning - hela konsthallens tillkomst är en utväxt på stiftelsens stam - men att visa relativt nyskapade verk av femtiotalet konstnärer från flera generationer är träffsäkert. Vad som händer är att flera generationer nu tar plats. Spretigt blir det, och spretigt måste det få vara.

Entréhallen fylls av Jacob Dahlgrens Heaven is a place on earth, ett hav av badrumsvågar i rött, blått och vitt. En grafisk signal i kolossalformat och ett interaktivt verk som svarar snällt genom att svikta och gunga, och övermänskligt exakt genom att just väga. Konsthallens själ eller dess kropp?

De ord och begrepp som virvlar omkring när konsthallen presenteras är föränderlighet, öppenhet, icke-hierarki, och kanske speglar öppningsutställningen till viss del detta. Sättet att visa konst, att låta den smyga in i caféet, i läshörnan, i receptionen - att välja plats utifrån verkets visualitet snarare än utifrån dess status - planar ut mellan betraktare och verk, medan konstvärlden naturligtvis kommer att fortsätta att vara hierarkisk.

Gäststudioverksamhet och en aktiv pedagogik- och programverksamhet är därför lovande ambitioner när den svårsålda delen av samtidskonsten ska överleva och visst har Bonniers konsthall alla möjligheter att vitalisera ett faktiskt ganska jämngrått stockholmskt konstliv. För framtiden utlovas ung konst, internationella namn och tematiserande stora grepp.

Profileringen känns självklar, även om den hade kunnat se annorlunda ut. Den är en mjukare kompromiss mellan genomskinlighet och upproriskhet i Rooseums eller Färgfabrikens anda och en långsammare, mer traditionell konsthallsverksamhet.

På öppningsutställningen kan man gå vilse i en klaustrofobisk labyrint signerad Sven Nilsson, komma ut igen till bland annat Per Hüttners surrealistiska fotovärld, fundera över konstens värde med Arijana Kajfes och låta sig förföras av Tilda Lovells fantasivärld. Bonniers konsthall vill visa att stipendiestiftelsen befunnit sig mitt i sitt nu och stött rätt konstnärskap - och att hallen också kommer att göra det.

Invigning i dag, öppet för alla från och med i morgon.

Konst

Ulrika Stahre