ÅSIKT

Drömmen om den goda kolonin

Babar fyller 75 i år. ÅSA LINDERBORG om sagan - och verkligheten

1 av 3
Babar återvänder från staden till den stora skogen.Bilder ur "Sagan om Babar den lille elefanten" Jean de Brunhoff. Rabén&Sjögren, 1996.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Världens mest berömda elefant, Jean de Brunhoffs Babar, fyller 75 år i år.

Histoire de Babar (1931) börjar med att Babars mor dödas av en jägare. Babar tar till flykten och når en stor stad av parisiskt snitt. Han fascineras av de fina männen som bor där: han vill bli likadan! Som tur är träffar han Den gamla damen. Hon köper honom en kostym, hatt och damasker. Hon lär honom hygien, bordsskick, att konversera och skickar honom på undervisning i naturvetenskap och teknik. Raskt har den lille elefantpojken blivit en civiliserad, bilburen man i yngre medelåldern.

Babar är innerligt tacksam, men längtar ändå hem. Väl tillbaka i djungeln igen blir de andra elefanterna så imponerade av den förfinade Babar att de korar honom till kung. I fortsättningen skall Babar med hustrun Celestes stöd och de fyra barnen kring sig - den perfekta kärnfamiljen - styra över den intagande idyllen Celesteville.

När franska litteraturvetare för några år sedan diskuterade Babar med afrikanska barn, möttes de ständigt av samma invändning: Historien är ju helt ologisk! Varför skulle Babar vilja bli och se ut som sin mors mördare? Barnen satte fingret på just den fråga som länge debatterats internationellt: Är böckerna om Babar en oskyldig berättelse om en trevlig elefant eller är de ett förtäckt försvar för den franska kolonialismen?

Vi som är uppvuxna på 1970-talet minns nog Babar bäst som elefantastiskt stora böcker eller som ett slags pantomimfilm i tv. För dagens barn är kanske Babar i första hand en tecknad tv-figur. Barnen lär känna en snäll, rationell, hederlig och rättvis elefant/man som eftertänksamt och känsligt tar hand om sin familj och sina medborgare. Han stadsplanerar och ordnar festligheter. Till sin hjälp har han den rejäla och moderliga Celeste, men även Cornelius och Pompadour. Den ene en gammal klok general i uniform och den andre en något nervös men älskvärd diplomat i peruk och monokel som sprider en doft av l"ancien régime. I palatsen finns även Den gamla damen, som lämnade Paris för att bistå Babar.

Celeste har också en särskild roll som förmedlare av folkets kärlek till sin ledare. När Babar anklagar sig själv för att ha fattat ett felaktigt beslut (även om inga andra alternativ fanns), säger hon lugnande med en röst ur folkdjupet: "Du har aldrig svikit oss, Babar." Det har han inte heller, för det ordnar sig alltid till det bästa.

I Nationalencyklopedin beskrivs Babarböckerna som "en utopisk vision om ett fredligt samhälle utan konflikter". Under Babars personligt ställda ledarskap och med Den gamla damen i bakgrunden, lever alla i Celesteville - som på franska betyder Himmelstaden - i endräkt och harmoni. Där finns ingen opposition eller någon som stör. Hotet kommer i stället utifrån i form av naturkatastrofer eller av den aggressive noshörningskungen Rataxes, som vill behärska hela världen. Han är en obehärskad, oborstad, obildad och ointelligent figur i bruna eller grälla uniformer som ständigt gör bort sig. Det är ofta fru Rataxes alla omöjliga krav som gör att maken hamnar i penibla situationer och blir utskrattad. Hon är Celestes absoluta motsats: bortskämd, hysterisk och äregirig. Tillsammans med sin usle rådgivare Basil styr de över ett fult och kantigt rike.

Det nykoloniala budskapet är uppenbart. Babar är den gode kolonisatören, eller snarare Den gamla damens - den verkliga kolonisatörens - hantlangare, som fått sina enastående färdigheter just genom att bli västerländsk. Det är Babar som bibringar Afrika utveckling: när han återvänder till djungeln går de andra (nakna) elefanterna fortfarande på fyra ben, men redan på bröllopsfesten dansar de på bakbenen - voilà! Celesteville är med andra ord inte i första hand den utopiska drömmen om det fredliga samhället, utan om den goda kolonin. Landet är, som den chilenske författaren Ariel Dorfman skriver i The Empire"s Old Clothes (1983), den västerländska drömmen om "en dominans utan tårar". I Babarböckerna finns inte ett ord om plundringen, rasismen, underutvecklingen och misären - det som utmärkte verklighetens kolonier, och inte minst de franska.

Frågan är naturligtvis hur ideologiskt mottagliga barn är, men man skall aldrig underskatta en femåring, och för franska barn är budskapet tydligare än för andra. För fransoserna är Den gamla damen vid sidan av Marianne (jämför Moder Svea) ett slags nationell symbol som gett smeknamn åt både en fotbollskupp och Eiffeltornet. I Babarböckerna är det hon som står för civilisationen, vetenskapen och pengarna och hon är även den trygga garanten att allt i det trivsamma Celesteville fungerar. Hon skymtar bara ibland, men man blir lugn av att veta att hon finns där om så skulle behövas.

Pedagogen och litteraturvetaren Herbert Kohl anklagar i stridsskriften Shall we Burn Babar? (1995) de Brunhoff för att glorifiera den härskande klassen. Babar höjde sig ju från primatstadiet till att bli en man i borgarklassen som seglar, går på teater, uppskattar konst och lyssnar på opera. Kohl skjuter in sig på just Den gamla damen: Var har hon, som inte jobbar, fått alla pengar ifrån - pengar som dessutom anses välsigna kolonierna? Jo, de kommer från kolonierna genom deras råvaror, billiga arbetskraft och funktion som avsättningsmarknad för produkter.

Det finns de som i figuren Rataxes läser in ett antityskt eller antinazistiskt tjuvnyp; hans soldater har till och med hjälmar som liknar tyskarnas. Detta förnekas av Laurent de Brunhoff, som på 1940-talet tog över berättandet efter sin far, som dog 1937. Inte heller ska Stalin ha varit förebild för den maktgalne pajasen.

Rataxes tillkom redan 1932. Då hade fransmännen förvisso ännu Tyskland som ärkefiende, men landets intressen hotades även av den begynnande antikoloniala rörelsen. Den ekonomiska depressionen på 1930-talet inledde kolonialismens kris världen över, och det antiimperialistiska motståndet formerade sig nu på allvar. Frankrike mötte i bland annat Algeriet en målmedveten revolutionär massrörelse som påstods bestå av blodtörstiga barbarer och sinnessjuka terrorister. På hemmaplan ifrågasattes kolonialväldet av socialister, kommunister, fredsvänner och en och annan humanistiskt sinnad liberal som skrattades ut i den franska pressen och parlamentet. Kanske är Rataxes en nidbild av den antikoloniala rörelsen.

Samtidigt måste man framhålla att Babar ogillar krig och våld i alla former. I den andra boken, där Rataxes presenterar sig och genast startar krig, ger den döda och utbrända marken en påminnelse om de skyttegravskrig som inte långt innan präglade kontinenten. Som Alison Lurie skriver i en okritisk men intressant essä i The New Your Review of Books (december 2004), tas sårade och skadade om hand av sjuksköterskor i sådana dräkter som fanns under första världskriget. Detta skall nog tolkas som att fransmännen på 1930-talet var mer upptagna av att fundera över tyskarna och krigets fasor än över vad som hände i kolonierna. Våldet där drabbade inte fransmännen, utan de koloniserade, vildarna som fransmännen skulle lära att gå på två ben. Maximen är dock att våldet inte kan tillskrivas Babar. Han vill bara gott. Han vill fred.

Babar var alltså de Brunhoffs bidrag till den koloniala diskussionen, men det är tveksamt om det var ett medvetet debattinlägg. Den som först hittade på Babar var Jeans hustru, när hon broderade godnattsagor för barnen. Förmodligen var ingen i familjen de Brunhoff någon kolonialstrateg, utan bara fångade av sin tids tänkande där Frankrike oomkullrunkeligt stod för civilisation, framsteg och trygghet.

Man kan jämföra Babar med Tintin som på 1930-talet reste i belgiska Kongo. Hergés rasistiska stereotyp av infödingarna skulle han själv senare ifrågasätta (på samma sätt som Laurent, som emigrerade till USA på 1980-talet, tagit avstånd från hur han på 1950-talet skildrade afrikaner). Det är möjligt att Hergé var mer medveten än de Brunhoff, men han var ändå ingen propagandist och blev med åren allt liberalare.

Litteraturkritikens viktigaste uppgift är inte alltid att vända ut och in på författaren, utan att fråga hur en bok kan tolkas genom generationerna och hur den klarar av att sättas in i olika tider och kontexter. Vad gör den med barns tankar om mänskliga relationer och om hur världen är beskaffad? Detta innebär naturligtvis alltid risker för övertolkningar - den här texten är säkert ett exempel på det - men samtidigt är det ofrånkomligt att vissa barnböcker överlever inte för att historierna i sig är särskilt fängslande, utan för att de har en tänjbar grundstruktur som klarar samhällsomvandlingen.

I våra nyimperialistiska tider är de Brunhoffs romantisering av kolonialismen lika aktuell som någonsin. En av Frankrikes hetaste diskussioner under hösten 2005 var lagförslaget om att lärare måste undervisa om kolonialismens positiva sidor. Förslaget väckte bestörtning, särskilt som franska etablissemanget under 1990-talet visade viss självrannsakan om fransmännens blodiga framfart i Algeriet. I slutet av januari i år drog president Chirac personligen ett streck över förslaget; det var omöjligt att genomdriva i ett land som just haft svåra upplopp och där de som rasade var ungdomar med rötter i Nordafrika.

Om detta har fått Gordon Brown, som tippas ta över efter Tony Blair, att ändra sig - han har uttryckt önskemål om en motsvarande lagstiftning - är okänt. Han anser att Storbritannien måste sluta be om ursäkt för kolonialismen (The Guardian 12/11 -05). Där har på senare tid borgerligheten oavsett partifärg mobiliserat kraftigt för att framhålla särskilt Indien som exemplet på kolonialismens välsignelser, påståenden som svenska liberaler papegojlikt upprepar. Man blundar för massavrättningar av oppositionella och de storskaliga svältkatastrofer där miljontals människor dog på grund av det brittiska vanstyret. Varför indierna i hundra års tid ville bli av med sin godhjärtade Babar, kommenteras inte.

Vår nykoloniala tids strävan efter utopiska imperieidyller av Celestevilles slag är förlagd till Mellanöstern. Där bor det avhumaniserade djurliknande människor som inte kan ta hand om sig själva, även om de kan gå på två ben. Vad dessa barbarer behöver är naturligtvis en Babar i tweedkostym och cowboyhatt som kan lära dem att bli västerländska och civiliserade. Vad de också behöver är Den gamla damen, även om helst ska hon kunna dra sig tillbaka. Om man bara lyckas göra sig av med alla radbandsförsedda Rataxar i långt skägg som inte finner sig i nyordningen och underordningen kommer Celesteville snart att kunna stavas Irak, Iran, Egypten, Libanon, Syrien, Algeriet, Palestin... förlåt, Israel.

Vi serveras dagligen Babarförklaringar när vi läser de liberala ledarsidorna eller slår på tv:n och får rapporter om Palestina, motståndet från det ockuperade Irak eller uranplanernas Iran. Våld, extremism och ofärd påstås orsakas av enskilda personers eller manipulativa gruppers rataxesliknande karaktärslyten och mot dessa måste en välmenande men handfast västallians med rötter i civilisation, demokrati och humanism sätta in sina sanktioner och bombplan.

Men Barbar kan inte bara läsas som kolonialherrens våta fantasier om en dominans utan tårar utan även som en lek med tanken om hur också västvärlden skulle kunna styras. Dagens (västerländska) barn vet mycket lite om kolonialismen så det temat går dem nog förbi, men de funderar ständigt över vem som skall bestämma - i familjen, på dagis, i världen. Sett ur det perspektivet är Babar livsfarlig läsning.

För om Rataxes är den illvillige despoten är Babar den välvillige despoten - men båda är likväl diktatorer. Något alternativt styrelseskick finns inte. Få vill avskaffa den allmänna och lika rösträtten, men man vill heller inte ge demokratin fritt spelrum. I den delen av världen som kallar sig demokratisk nedmonteras demokratin genom privatisering, globalisering, rasism och övervakning, samt ett grasserande folkförakt som legitimerar att "experter" sköter politiken på tjänstemannaväg, eftersom vi andra inte anses ha kunskaper nog. Allt fler beslut fattas utomlands eller i bolagsstyrelserummen.

Det är ännu inte rumsrent att säga det, men många tycker nog att det bästa vore om en Babar ensam och på livstid fick sitta i parlamentet och fatta beslut - under förutsättning att han lyssnar på rätt rådgivare. Att sagan faktiskt finge bli verklighet.

Åsa Linderborg