ÅSIKT

Dödsbuller

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Britta Mattsson

■ ■ Ella, 5, har fått en leksak som låter. En apa med spiralsvans som varje gång den slår i golvet vrålar poing poing poing. Decibelmätaren visar 142 dB! Något som tillverkaren fullständigt struntar i.

Och trots att Ella bor i en förhållandevis tyst stad, Gävle, har hon bullret runt knuten. På dagis. En undersökning visar att 20 procent av tusen intervjuade femåringar har olika missljud i öronen. En annan vanlig åkomma är stämbandsinflammation.

Varför skriker man? För att höras, förstås. Om bullret utifrån gör det omöjligt att tala, skriker man. Och skriker en så skriker flera. Bullerspiralen är ett faktum.

När jag nu bläddrar i rapporten Buller och hälsa från Ljudmiljöcentrum, Lunds universitet, övertygas jag än mer att en av de viktigaste miljöproblemen är buller. Dödsbuller. Vi har vant oss till den grad att ljudnivån numera tillhör välfärdens tysta katastrofer som driver oss mot alienation. Under ett kontinuerligt brus sätts kroppens försvarsmekanismer ur spel, tills öronen en dag viker sig inåt som döda tulpaner.

■ ■De nya direktiven för EU:s medlemsstater fokuserar visserligen på omgivningsbuller och syftar till en "harmonisering av bedömningsmetoder för bullerexponering och ömsesidigt utbyte av information". Men dessa mätmetoder är både "föråldrade, ineffektiva och otillräckliga", och organisationerna som handhar detta, "felaktigt bemannade och finansierade", skriver Sveriges bullerguru Tor Kihlman i rapporten. Han är allvarligt oroad över hur vi ständigt sätter oss över vad som bör betraktas som rimligt buller.

Egentligen är diagnosen ganska enkel. Plötsligt är det för sent.

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)