Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

I VÄNTAN PÅ VADÅ?

   Varje gång mitt t-banetåg är på väg in till stationen ser jag bussen som ska föra mig hem lämna hållplatsen. Varje gång hasar jag mig ner för trapporna, försöker låtsas som om den skrapiga betongen, smutsen och dödens arkitektur inte finns.

Jag låtsas som om bussen inte just har farit iväg. Jag är nämligen kollektiv. Jag tycker vi ska resa kollektivt. Vi ska försvara det gemensamma. Tänka stort. Pumpa däcken för att minska ozonhålet.

Inte låtsas om att någon reseplanerare på Stockholms Lokal­trafik har bestämt att bussen ska fara iväg just in­nan t-banan landar. Inte tänka tanken att lokaltrafiken har tröttnat på oss och försöker hindra folk från att åka kollektivt.

Att låtsas är stort.

Jag kliver ut till busskuren. Tjugo minuter till nästa buss.

Det regnar och är två grader. Det blåser mer än tio sekundmeter. Det är november. Det är ett rykande, sjukt malande anfall mot allt levande. Nu jävlar ska saker och ting slockna, tvina bort, döden dö.

Ute på havet sjunker fartyg.

Jag fryser.

 

   ?Det kollektiva är ensamt. En ung tjej med barnvagn stirrar in i t-banegrillens skylt med tunnbrödsrullar. En kille har krupit längst in i busskuren. Jag funderar på att ­säga nåt till tjejen med barnvagn. Men risken är att hon blir rädd. Att hon tror att det är nåt fel på mig. Hur börjar man?

 

   Efter några minuter kommer en buss. Chauffören stannar femtio meter bort. Vinden driver in regn i busskuren. Små rännilar av vatten letar sig från mitt ansikte in under jackan.

Man kan se att chauffören har det varmt och gott. Han har knäppt upp kavajen. Han tittar i några papper. Det är kanske Oddset ­eller stryktipset. Vi tittar på honom i en kvart. Några betongbilar fräser fram och stänker vatten på oss.

Konstigt att man blir överraskad för så här har det varit så länge man kan minnas. Också när det är tjugo grader kallt.

Antagligen är chauffören trött. Varje timme måste han vila. Det är jobbigt att köra buss om man säger. Jag är glad åt att han kan pusta ut. Han ska faktiskt köra i tolv ansträngande minuter till ändstationen. Där får han lyckligtvis vila i ytterligare tjugofem minuter.

   ?Varför står resenärer tysta? Vad tänker dom på? Döden kanske. Man borde prata med tjejen med barnvagnen, tänker jag, och gulla lite med ungen och säga nåt smart som att det just har varit den internationella barndagen. Och att det i går var den internationella användbarhetens dag. Det berättade Sverker Olofsson i tv.

Sen kan man ju fråga om hon gillar att resa och berätta lite om Åland.

Och säga att det inte gör nåt att det regnar, att betongen är smutsig och att man inte är avundsjuk på moderaterna som kör BMW ­eller på miljöpartisterna som häckar i sina bostadsrätter i innerstan.

 

   ?Vi befinner oss i ett övergångsstadium. Det var jämt vad man sa i gamla Sovjet. Dagens lidande ska tjäna morgondagens lycka. La man till i DDR.

Låtsas man tillräckligt intensivt så funkar det. Det smutsiga regnet tilltar. Är det ute med oss nu? Med oss kollektiva?

Sen rullar bussen fram. Chauffören ser utvilad ut. Man borde ­säga nåt, tänker jag.

Doktor Gormander
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet