ÅSIKT

Hämnas eller offras

ULRIKA STAHRE ser jobbiga, kvävande, neurotiska, suspekta och sympatiska kvinnor

1 av 4
"Ode to joy".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En kvinna som är sluten, allvarsam, svåråtkomlig och kanske lätt neurotisk brukar inte begåvas med lyckligt slut på film. Hon försvinner, tyst eller våldsamt, ut i det stora ingenting medan hennes mer öppna medsystrar klarar sig. Detta är säkert en västerländsk filmkliché, för den österländska hämnerskan är just en sådan typ, och hon klarar sig alltid. Det gör också Shahrzad (spelad av regissören Niki Karimi) i iranska A few days later. Medan livet blir allt krångligare kapslar hon in sig, anpassar sig. Tills hon tröttnar. Kanske. En film som stryker så nära sina miljöer att man både kan nosa sig till lukten av bensinångor i Teheran och känna trädets bark under fingrarna kan inte sluta annat än öppet.

Kvinnoporträttet i A few days later är både övertygande och kanske lite provocerande - Shahrzad väcker inte bara sympati, man vill skaka henne vaken. Men det är sammanhållet, en enda människa kan ha oväntade, motsägelsefulla drag. I öppningsfilmen, Todd Fields Little children delas kvinnotyperna, eller rättare sagt moderstyperna, upp mellan flera roller. Ingen blir särskilt intressant. Filmen i sin helhet är svart satirisk och håller förstås en cool distans till sitt ämne - medelklassfamiljer, pedofili, otrohet. Det är som om fiktionen inte räcker, man måste betona den dubbelt upp, betona och ändå använda klichéerna. Ett förfrämligande som också tar loven av filmens allra mörkaste tema, nämligen den blinda, kvävande, förfelade moderskärleken. Filmen är full av mammor och därmed av barn. Barn som inte heller de lämnar idévärlden och barn som till slut blir alltings mål. Och då är den västerländska filmens huvudnummer tillbaka: Sentimentaliteten. Slutpunkten.

När Stockholms filmfestival snart når halvtid är det förstås flera imponerande produktioner som nått publikens ögon. Mitt i den amerikanska independentfåran, festivalens bästa gren, befinner sig Richard Linklater med sin A scanner darkly, en animerad (närmare bestämt först filmad på vanligt sätt, sedan animerad) konspirationsfilm efter roman och manus av Philip K Dick. Utropad till kultrulle (vilket inte går) men bortsett från det en film som faktiskt kollrar bort de mest kritiska av ögon.

Det jagupplösta och hallucinatoriska smälter samman innehåll och form och man inser att det sällan blir så här bra. I stället möter man på annan plats det välbekanta, de filmiska arketyperna. Från egyptiska The yacoubian building till amerikanska David & Layla: aktiva män, passiva kvinnor. Mannens lust en glädjekälla, kvinnans lite jobbig, suspekt. Skildrat burleskt, med humorns distans.

Nej, all film måste inte formexperimentera. Men måste den inte utvecklas, vara här och nu? I polska episodfilmen Ode to joy fångas och stångas klass- och könskamp, fattigdom och drömmar om London med snabba klipp och skakig kamera. Olidligt, rappt, mörkt. Och filmens offer är de vanliga, alltid samma: mammorna, kvinnorna, tryggheten.

Ulrika Stahre