ÅSIKT

Per Wästberg: TILL ANDERS PAULRUD

W&W 29 november 2006

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns romanförfattare som orienterar i samma revir, korsar sina egna spår, fångar upp en luktsignal, passerar målet enbart för att fortsätta en rundgång i igenkännlig terräng. Jag talar inte om Nackareservatet utan om Karlskrona och Saltö, om kärlekens rothala stigar, om lusten att aldrig komma fram och vissheten att allting redan ligger bakom en. Jag talar om Anders Paulrud som vi är här för att hylla.

Livet, skriver Anders, ”består inte av stora kontrollerade sammanhang utan av en mängd viktiga ögonblick”. Tidens obarmhärtiga flykt har i honom funnit en poet på prosa. Han söker en förlorad helhet som har att göra med modersidentiteten, med en födelseförlust.

Han misstror de häftiga känslorna som ändå förblir de viktiga. Men där känslan är för stark och passionen för svårhanterlig, tar han med en manlig axelryckning fram ett överblickande förnuft, en ironisk saklighet, en cigarett och en whisky för mycket. Och där det faktiska och triviala tränger sig på, låter han oss få syn på några meningsfulla detaljer som lyfter oss till en oroande svindelhöjd.

Anders Paulrud har knappast konstruerat nya uttrycksformer. Men han har reducerat de tillgängliga till en lågton, en svagström som vid närmare beröring visar sig högeligen laddad.

Var är kärleken, vad är kärleken, vems är kärleken? Det är återkommande frågor. Medkänsla och inlevelse förenas med hans ovanliga förmåga att tala i första person utan att bli egocentrisk. Redan i debuten Det regnar i Wimbledon (1994) seglar ett bestående tema upp: den plågsamma upplevelsen av kärlekens död – som författaren skildrar återhållet elegiskt, ibland närmast hårdkokt för att slippa det sentimentala. I goda fall uppstår en känslostyrka via de enklaste vändningar – som hos en prosans Nils Ferlin.

Amamamor ger filmatiskt snabba bilder av ett familjetrauma där jagberättarens biologiska mor Ingrid lämnar bort honom för att återse sin son fyrtio år senare då adoptivmodern är död. En vanlig klasshistoria: hembiträdet blir gravid med herrn i huset, tvingas adoptera bort barnet och sluter en pakt med en kvinna på BB som nyss mist sitt barn. Det är en roman om en faktisk händelse: Anders biologiska mor hade i alla år tänkt på honom, men var för fattig och förutsattes inte klara att fostra ett barn. Sonen rör sig viljelöst mellan en död kvinna och en främmande. När han vägrar samröre med den levande, blir hon efterhängsen, vill vara mamma. Men då blir den döda adoptivmodern hans dröm om den ideala kvinnan.

Perspektivet växlar mellan sonen och de två kvinnorna. Dramatiken leder till en resignation som är grundläggande hos Paulrud. Ingen klimax, inga entydiga svar. Gåtorna förblir gåtor och komplikationen outrätad.

Paulrud arbetar med pauser och mellanslag lite som Pinter, men pulsen hörs dunka när det är som tystast. Då talar sorgen; och få har skrivit så fint om sorg. Och han dömer inte, även där han skildrar mord i familjen.

I Inbjudan till sorg har katastrofen redan inträffat, facit är utskrivet, livet är ett Före och ett Efter. Berättarjaget sitter som alltid på en ö utanför Karlskrona och ser tillbaka på ensamma år präglade av minnet av hans hustru som han av misstag kört över. Ett skyddslöst vemod färgar temat som med Paulruds ord är ”hur vi blev ensamma tillsammans”. Det finns inga lösningar, det är den svalkande melankolin i Paulruds språk som segrar till slut.

Ett ögonblicks verk är en doftrik uppväxtskildring i 30-talets Karlskrona, en innerlig lågmäld kärlekshistoria från Köpenhamn, en skildring av ett par år i Sachsenhausen. Det är Anders Paulruds största ansats, inte självbiografisk som hans övriga och med ett friare och rikare språk. När Axel föds dör modern. Fadern och äldre brodern Olov förlåter det aldrig. Axel växer upp misshandlad men får ljus och värme av grannarna. Så får fadern flaggstången i huvudet och brodern ärver allt. Axel vill emigrera till Amerika men fastnar hos den tio år äldre Line i Köpenhamn. Axel och Line möts oändligt sakta och ömt. Perspektivet växlar mellan de två i denna saga om två kantstötta.

I Kärleken till Sofia Karlsson upprepas episoder och teman från tidigare romaner, den binder samman ett författarskap som långa stycken handlar om övergivenhetens villkor. Pappans vinröda badrock följer oss från bok till bok. Den omöjliga kärleken likaså – läsaren blir närmast ifrån sig över att inte Anders kan släppa Sofia Karlsson, drottning av Midsommarkransen, som överger honom i insikten att han ska dö långt före henne. Han vandrar pilgrimsleden till Santiago de Compostela, i Dantes sällskap, på botten av tillvaron. Bakom sig har han en livshotande operation av en hjärntumör. Vid hans födsel höll sjuksköterskan för näsan på honom för att han inte skulle få smak för bröstmjölk eftersom han skulle lämnas bort. Vi, Paulruds läsare, har hört historien förr och tycker oss vid det här laget ha levt hans liv.

Anders blir fri från tumören och från Sofias kärlek och avslutar en vandring han började många år tidigare, i Inbjudan till sorg. Alla hans vandringar har hört ihop med avsked, hans eget eller den älskades. Under trettiotre ensamma mil till fots kom sveken i barndomen tillbaka, det första året på barnhem, adoptionen hos en SJ-konduktör och hans fru.

I Kärleken till Sofia Karlsson är självmedlidandet bortslipat med en speciell sorts självironi och sträv autenticitet. Vi har författarens ord på att allt i boken är sant och självupplevt. Han har skrivit utan skygglappar, utan att lägga fingrarna emellan. Också Sofia Karlsson heter så i verkligheten.

Jag har haft förmånen att i manus läsa Anders roman till våren. Den har en intensivt självbiografisk prägel: jagpersonen har de typiska sneda ögonen. Där är nyårsafton och midsommar i klassisk svensk stil, Karlskrona skärgård men också interiörer från Aftonbladets kulturredaktion med Axel Liffner ömsint porträtterad.

Romanen är bitterljuvt tillbakablickande och handlar om brusten vänskap, om en stor kärlek som inte klarar ett samliv, om tiden från 60-talet till nu som verkar ha spolats bort och om en kvinna som mördas av sin man då hon äntligen finner kärleken – hos en annan kvinna.

Paulruds huvudpersoner har ungefär samma bakgrund och samma ambitioner, samma smak för kvinnor och mjuka mansroll i underläge. Han skildrar adoptivbarnets överdrivna anpassning och sociala smidighet, men också den motsatta frestelsen: att utan släktträd och traditioner slänga sig i en avgrund av trots och självömkan.

Det är modiga böcker om livets tillkortakommanden och åldrandets ofrånkomlighet, om sorgen i att spörjande återvända till det som en gång lyste.

Anders utforskar samma lådor i sitt författarskap: skuld och skam, sorg och saknad – och en kvinnas svek. Ändå är hans kvinnoporträtt starka och värmande, kvinnan står för modet och kärleken.

Han längtar efter ett ”ännu inte uppfunnet språk? ett som liknade det som föds inne i musiken”. När vi har läst hans böcker med deras öppna slut anar vi vad han menar. Och han är tillräckligt nära det för att vi med iver ska följa honom i hans sökande - efter ett språk och efter en kärlek. Någonstans väntar båda på att bli upphittade av den som tror att han har förlorat dem för alltid.