Cynismens pris

I dag tar den amerikanske ekonomen Edmund S Phelps emot ”Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ur kungens hand.

Det är ett pris med problem. Något ekonomipris nämndes aldrig i Alfred Nobels testamente och priset instiftades först 1969 av Riksbanken som ett försök att göra ekonomi till en vetenskap bland andra. Att ekonomin aldrig kan vara opolitisk demonstrerades när priset i decennier främst hamnade hos ekonomer långt ut på högerkanten. Alfred Nobels släkting Peter Nobel är en av många som velat avskaffa priset. Hans argument är att Alfred Nobel ville belöna upptäckter som gjort nytta för mänskligheten, men att de ekonomer som belönas sällan uppfyller det kriteriet.

Det har inte årets pristagare heller gjort.

Edmund S Phelps belönas för teorin om den ”naturliga arbetslösheten”, också kallad ”jämviktsarbetslösheten”. Teorin går ut på att arbetslösheten i alla samhällen har en ”naturlig” nivå som måste upprätthållas. Om arbetslösheten sjunker under den nivån leder det till att de anställda kan ställa alltför höga lönekrav – vilket sin tur skapar en accelererande inflation som inte går att stoppa. Såvida inte arbetslösheten återställs till sin ”naturliga” nivå.

Tidigare utgick de flesta länder från den så kallade Philips-kurvan, en teori som sa att inflationen visserligen riskerade att öka om många fick jobb – men att det kunde vara ett pris värt att betala för att slippa det fruktansvärda slöseri det innebär att hålla människor i arbetslöshet.

Enligt Phelps är enda sättet att sänka den naturliga arbetslösheten att göra dem som arbetar maktlösa. Det kan ske genom att fackföreningar försvagas, arbetslöshetsersättningen och de lägsta lönerna sänks och anställningsskydden avskaffas. Under sådana förutsättningar kan något fler få arbete utan inflationsrisk. En maktlös och splittrad arbetarrörelse kan inte kräva högre löner.

Teorin om den naturliga arbetslösheten är i grunden ett ideologiskt färgat önskemål om hur maktförhållandet mellan arbetsgivare och deras anställda bör se ut. Arbetstagarna får inte bli för starka. Denna elitens dröm har Edmund S Phelps gjort till vetenskap.

Men han står inte oemotsagd. Ekonomen James K Galbraith hävdade för några år sedan i Foreign Affairs att jämviktsarbetslösheten överhuvudtaget inte existerar. I hans uppräkning av nationalekonomer som kritiserat teorin ingår bland andra James Tobin, Paul Samuelson, Robert Solow och William Vickrey. Samtliga har själva belönats med det pris som Edmond S Phelps får i dag. William Vickrey betecknade teorin som ett ”teoretiskt bristfälligt och samhällsfarligt koncept som rättfärdigar politiskt skapad arbetslöshet i prisstabilitetens namn”.

En invändning mot Phelps teori är att det är omöjligt att i förväg avgöra hur stor den naturliga arbetslösheten är. I slutet av 1990-talet sjönk arbetslösheten i USA gång på gång under den påstått ”naturliga” nivån – utan att inflationen steg. Teorins vänner tvingades därför upprepade gånger sänka den ”naturliga nivån” till den nivå där arbetslösheten faktiskt befann sig. Det såg inte vidare vetenskapligt ut.

Ändå kan hela länders ekonomiska politik bygga på beräkningar av just jämviktsarbetslösheten. Sverige är inget undantag.

Sedan över ett decennium tillbaka har Riksbankens uppgift varit att noggrant beräkna arbetslöshetens jämviktsnivå och sedan med hjälp av räntesättningen hålla kvar arbetslösheten där. Man har varit så nitisk att man nyligen fick bakläxa av en oberoende utredning: arbetslösheten har hållits aningen för hög. Men att Riksbanken ska hålla uppe arbetslösheten råder det närmast politisk konsensus om. Tron på den naturliga arbetslösheten är den felande länken mellan vänster- och högerblockens politik.

Det här vill politikerna ogärna tala om offentligt. Det beror på att teorin rent moralfilosofiskt är rena katastrofen. Phelps lära förutsätter att en del av befolkningen alltid måste gå sysslolös. Resursslöseriet och den cyniska hanteringen av de arbetslösa blir alltså en oundviklig del av marknadsekonomin, trots att denna alltid saluförts för sin höga effektivitet och sin humanism.

Ännu värre är att teorin innebär slutet för drömmen om det jämlika samhället. I den naturliga arbetslöshetens värld måste den grupp som befinner sig nederst i samhällshierarkin per definition alltid lida nöd, oavsett hur rikt landet är i övrigt. Om Sverige tiodubblar sin bnp så kommer en viss andel av befolkningen ändå att behöva slåss om ett begränsat antal jobb. Annars kommer inflationen, enligt teorin, att förstöra ekonomin.

Teorin släcker dessutom visionen att ett samhälles framgång bör bedömas utifrån livskvaliteten hos dem som har det sämst. Dagens växande klyftor mellan rika och fattiga är inte längre ett misslyckande, utan själva förutsättningen för en fungerande ekonomi.

Enda skillnaden mellan socialdemokraternas och den nuvarande borgerliga regeringens syn på jämviktsarbetslösheten tycks gälla frågan om hur hög den ska vara.

Socialdemokraterna har satsat på att behålla trygghetssystemen och därmed accepterat en hög jämviktsarbetslöshet. De borgerliga partierna satsar i stället på att sänka jämviktsarbetslösheten genom att dumpa a-kassan och därmed också de lägsta lönerna. I propositionen om a-kassesänkningen skriver regeringen mycket riktigt:

”En minskning med 10 procentenheter i den genomsnittliga ersättningsnivån skulle leda till en minskning i jämviktsarbetslösheten med 1,2 procentenheter.”

Ingen låtsas om det tredje alternativet: att strunta i jämviktsarbetslösheten. I Sverige har vi en stark och ansvarstagande fackföreningsrörelse som klarar att hålla löneökningarna inom rimliga gränser också vid full sysselsättning. Tanken att inflationen skulle börja accelerera är långsökt, och särskilt långsökt är den i Sverige.

Detta låtsas politikerna inte om. Allt talar för att regeringens nästa steg tvärtom blir en fullskalig attack mot facket – i syfte att ytterligare minska den naturliga arbetslösheten. SEB:s chefsekonom Klas Eklund är inne på den linjen när han intervjuas i Financial Times 23 nov i år. ”Regeringen genomför olika förslag som på lång sikt kommer att försvaga fackföreningsrörelsen”, säger han och syftar troligen på sänkningen av a-kassan och slopandet av avdragsrätten för fackföreningsavgifter. Men den verkliga medlemsflykten kommer enligt Klas Eklund längre fram:

”Om dagens system av fackligt administrerade a-kassor ersätts med en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring administrerad centralt av regeringen, separat från fackföreningsrörelsen, kan resultatet bli en stor förlust av fackmedlemmar.”

Med teorin om jämviktsarbetslösheten kan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gå till attack mot den svenska arbetarrörelsen och svenskarnas trygghetssystem och samtidigt hävda att de har något slags vetenskap på sin sida. Socialdemokraterna försökte å sin sida i valrörelsen tiga ihjäl en arbetslöshet som många sympatisörer led svårt av men som man i partitoppen betraktade som ”naturlig”. Nu betalar svenska folket för det misstaget genom att otryggheten ökar.

Till nästa val bör socialdemokraterna låta den borgerliga alliansen behålla Edmund S Phelps teori. Full sysselsättning, starkare trygghetssystem och ett starkt fack är helt nödvändiga mål för ett arbetarparti. Arbetarrörelsen måste helt enkelt inse att de målen aldrig kommer att vara förenliga med motståndarsidans ideologiska teoribyggen.