ÅSIKT

Värsta skandalen, Lundberg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: teckning: joakim pirinen

■ ■Förtroende är det viktigaste för varje bransch. Därför blev skandalen så hemsk.

Skandalen? Den har både för- och efternamn och heter Kristian Lundberg. Som bekant recenserade han en bok av Britt-Marie Mattsson i Helsingborgs Dagblad. Det var djärvt. Det var i framkant eftersom boken inte hade kommit ut.

Den var inte ens skriven.

Hela historien var som en avslöjande felsägning. Det är i vilket fall vad den läsande allmänheten tror. Den får intryck att recensenterna inte har läst de böcker som anmäls.

Vilket inte stämmer.

■ ■En av de första som sådde misstankar mot recensenter var den brittiske författaren Stephen Potter. I en korporativ samhällsbildning är det nödvändigt att avskräcka folk som är obehagligt framstående, slog han fast i sin bok Stålmannaskap och ägnade sig, innan han kom in på recensionsverksamheten, åt att diskutera hur man blir bra på piano utan att kunna spela.

Den som inte är i överläge befinner sig i underläge.

Potter tillhör den typ av cyniker som till exempel sprider föreställningar om att vissa personer inte skulle vara värda sin lön eller som – enligt Peters principle – förfäktar att personer i kraft av en allmän naturlag befordras till sin inkompetensnivå.

Hur få övertag över författaren? Det är denna fråga som Kristian

Lundberg-affären handlar om. Han säger sig tycka ”fruktansvärt illa om Britt-Marie Mattsson” och det var därför han skrev ner henne. Han gav sig hän åt olyckliga och mörka drömmar. Genom sin ställning fick han chans att förverkliga dem och genom ödets nyck blev han avslöjad.

Visst är det ruggigt.

Stephen Potter anser att man bör förfina medlen för att nå övertag. I stället för att klubba ner författaren bör kritikern på ett elegant och fullständigt otvunget sätt visa att han eller hon skulle ha kunnat skriva den här boken själv.

Om man hade haft tid.

Men nu är man ju glad över att någon har gjort det, även om vederbörande naturligtvis kunde ha gjort bättre ifrån sig.

■ ■Fackboksrecensioner ställer särskilda krav. Säg att boken handlar om rhododendronjakt i Anderna, skriver Potter. Recensenten har förstås inte varit i Anderna och vet heller inte vad rhododendron betyder.

Hur bär man sig då åt för att komma i överläge gentemot författaren? Det är bara nybörjare som halkar ner i vagt beröm som ”värdefullt bidrag till kännedomen om topparna i Opeepepeedistriktet”. Den erfarne recensenten, föreslår Potter, slår i stället upp det latinska namnet på en rhododendron som inte finns i boken och skriver: ”Dr Preissberger förbigår helt problemet med Azalea phippsrowbothami …” eller ännu bättre: ”Det är förvånande att en så framstående forskare som dr Preissberger …” Ja, och sedan är det bara att ge honom en omgång.

■ ■Att recensera romaner är svårare, hävdar Potter, därför det kan medföra tvånget att läsa åtminstone första och sista kapitlet. En grundregel är att citera något från mitten för att visa att man verkligen har läst boken.

En annan grundregel är att vänligt berömma debutromaner. Därigenom släpper recensenten tillfälligt sitt övertag över författarna för att vid ett senare tillfälle komma igen, ta ett betydligt fastare grepp om situationen och kasta sig över bok nummer två ”som endast i ringa mån uppfyller löftena från ...”

Potter kokar fram sina dystra spekulationer ur besvikelse. Han medger i förordet att han skrivit en biografi över en berömd tennsmed, men att boken inte läses utanför tennkretsar. Det är ur besvikelserna de dystra och orättvisa spekulationerna föds.

Klart vi läser böckerna. Jag har själv läst flera av de böcker jag recenserat. Och jag vet att det också är fallet med mina kollegor.

Doktor Gormander