ÅSIKT

Tillbaka till samtiden

Lennart Hellsings nya - en sann men dyster samtidsanalys

I "Den eller dinosaurierna lever" av Lennart Hellsing och Gunna Grähs myllrar bilderna av liv.
I "Den eller dinosaurierna lever" av Lennart Hellsing och Gunna Grähs myllrar bilderna av liv.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lennart Hellsing, 87, har skrivit en ny bok, den här gången med bilder av Gunna Grähs. Hellsing debuterade 1945 med barnboken "Katten blåser i silverhorn".
Foto: Niclas Hammarström
Lennart Hellsing, 87, har skrivit en ny bok, den här gången med bilder av Gunna Grähs. Hellsing debuterade 1945 med barnboken "Katten blåser i silverhorn".

”Wo Es war, soll Ich werden.” Freuds berömda formulering om att Jaget bör ta Detets plats, att omedvetet bör bli medvetet, tillhör väl 1900-talets idéhistoriskt sett mest centrala fraser. Riktigt vad Freud menade är omdiskuterat, men tanken på att det omedvetna, det förträngda, det irrationella, inte kan utplånas utan tvärtom ständigt återvänder och återverkar tillhör den moderna, civilisationskritiska konstens grundberättelser. I Lennart Hellsings och Gunna Grähs Den eller dinosaurierna lever berättas den ännu en gång. I virtuos tretakt, med enkla abab-rim sjunger Lennart Hellsings text en fabel om hur ”Den” en gång, då berättarens pappa var liten, intog huvudstaden. Ordningen ställd på ända. Lagen förryckt. Texten svävar något på målet om vad ”Den” egentligen är. ”Den” är ofantligt stor, det står klart och i början kallas ”Den” för ”skräcködla”, men den trotsar alla beskrivningar. Uppgiften att i bild gestalta denna oprecist allegoriska gestalt är inte lätt, men Gunna Grähs löser den elegant. Å ena sidan gör hon ”Den” till en faktisk skräcködla, men av sådana dimensioner att den aldrig riktigt får plats i på sidan. Å andra sidan öppnar hon för en överförd läsning. Framför allt framhäver Grähs att berättelsens ”Den”, som ställer allt på ända, som fäller kyrkor, auktoriteter, slukar byråkrater och orsakar skandaler, skulle kunna förstås som den ”tredje statsmakten”, massmedia. Hennes medel är raffinerat. Själva ordet ”Den” är genomgående satt med samma typsnitt som i tidningen Dagens Nyheters logga. Men ”Den” kan givetvis också förstås som en omnipotent fantasm (det är ju en liten pojke som berättar) eller som en allmän bild för det oförutsägbara, för naturen eller helt enkelt för det orimliga i största allmänhet.

Gunna Grähs bilder är vällustigt myllrande, fulla av häpna, förvånade och förskräckta ansiktsuttryck. Hellsings text är rörlig och snabb. Rytmen, som alltid varit hans kanske viktigaste uttryck, är lekfullt varierad. Texten måste läsas högt för att man till fullo ska förstå den och skulle med fördel kunna tonsättas. En vindlande vals med strofer som:

”Politiker tycktes Den älska;

den rödgröna röran med palt

och kanderade små moderater

som läckert på tungspetsen smalt.”

Boken slutar med att ”Den” först vinner en viss respekt och till och med kärlek bland stadens prövade invånare, för att till sist ligga ”lit de parade” i en stor trälåda, sörjd och ärad. På det allegoriska planet öppnar slutet för en massmediakritik. Kanske kan Media ännu sluka en och annan Stegö-Chiló, men som sanningsrevoltör är den avsomnad och död.

Så läst ger Hellsings/Grähs bok en troligen sann, men rätt dyster samtidsanalys. Läst som en enkel dinosauriesaga om Det som förnuftet inte förmår ersätta, det förträngdas återkomst, är den kanske mer konventionell, men likväl tänkvärd.

Bilderbok

Läs mer:

Magnus William-Olsson