Aftonbladet
Dagens namn: Arvid, Vidar
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Vem ska hänga Bush?

SLAVOJ ZIZEK ser USA fortsätta i Saddams spår

Det finns ingen anledning att fälla tårar över Saddams död. De bilder av Saddam som visades om och om igen i våra tv-apparater före kriget (bilder där Saddam viftade med ett gevär och avfyrade det upp i luften) fick honom att framstå som något slags irakisk Charlton Heston – inte bara president i Irak, utan också ordförande i den irakiska motsvarigheten till National Rifle Association … Våra tårar bör vi i stället spara till något annat sammanhang.

En av de populära hjältarna under Irakkriget var utan tvekan Muhammed Said al-Sahaf, den olycksalige irakiske informationsministern som, under sina dagliga presskonferenser, tappert förnekade också de mest uppenbara fakta och orubbligt höll fast vid den irakiska linjen – när de amerikanska stridsvagnarna befann sig bara några hundra meter från hans kontor fortsatte han att hävda att de amerikanska tv-bilderna av stridsvagnar på Bagdads gator hade producerats med hjälp av specialeffekter från Hollywood. Just genom att han fungerade som en överdriven karikatyr avslöjade han den dolda sanningen bakom den ”normala” nyhetsrapporteringen: det förekom ingen sofistikerad ”spinn” i hans kommentarer, bara rent förnekande. Det fanns något uppfriskande befriande över hans inlägg: de var befriade från fakta och därigenom också från behovet att ”spinna” bort faktas obehagliga aspekter – hans inställning var helt enkelt: ”Vad tänker ni tro på, era egna ögon eller mina ord?” Ibland hittade han dessutom fram till märkliga sanningar – som, till exempel, när han konfronterades med påståendena om att amerikanerna hade tagit kontroll över delar av Bagdad, och fräste tillbaka: ”De har inte kontroll över någonting – de kontrollerar inte ens sig själva!”

 

Vad, exakt, är det som de inte kontrollerar? I essän ”Dictators and Double Standards” (Diktatorer och dubbelmoral), som publicerades i tidskriften Commentary 1979, gjorde Jeanne Kirkpatrick en utförlig distinktion mellan ”auktoritära” och ”totalitära” regimer, en distinktion som skulle rättfärdiga den amerikanska politik som gick ut på att samarbeta med högerdiktatorer medan kommunistiska regimer behandlades mycket hårdare: auktoritära diktatorer är pragmatiska härskare som är upptagna av sin makt och rikedom och likgiltiga inför ideologiska frågor, även om de med läpparna kan bekänna sig till någon stor sak; totalitära ledare däremot är osjälviska fanatiker som tror på sin ideologi och är beredda att sätta allt på spel för de egna idealens skull. Så medan auktoritära härskare går att hantera eftersom de reagerar på materiella och militära hot på ett rationellt och förutsägbart sätt, är totalitära ledare däremot mycket farligare och måste konfronteras direkt.

 

Ironiskt nog fångar denna distinktion på ett perfekt sätt det som gick fel med den amerikanska ockupationen av Irak: Saddam var en korrumperad auktoritär diktator som eftersträvade makt och vägleddes av brutala pragmatiska överväganden (vilket gjorde att han samarbetade med USA genom hela 1980-talet). Det slutgiltiga beviset för hans diktaturs sekulära natur är det ironiska faktum att den kampanjsång som spelades om och om igen i alla statliga medier inför det irakiska valet i oktober 2002, då Saddam fick 100 procents stöd och därmed lyckades slå de bästa stalinistiska resultaten på 99,95 procent, inte var någon mindre än Whitney Houstons I Will Always Love You. Ett av resultaten av den amerikanska interventionen är att en mycket mer kompromisslös ”fundamentalistisk” politisk-ideologisk konstellation har bildats i Irak. Med tanke på att det slutgiltiga resultatet av USA:s ockupation av Irak är att de pro-iranska politiska krafterna har blivit dominerande, har interventionen i praktiken lämnat över Irak till det iranska inflytandet. Man kan föreställa sig hur Bush, om han skulle ställas inför krigsrätt av en stalinistisk domare, omedelbart skulle fördömas som iransk agent. De våldsutbrott som präglar Bushs politik är därför inte exempel på maktutövning, utan snarare på panikåtgärder, irrationella passages à l’acte.

 

Minns den gamla historien om en arbetare som misstänktes för stölder: varje kväll när han lämnade fabriken inspekterade man noggrant den skottkärra han körde framför sig, men vakterna kunde inte hitta någonting, den var alltid tom – tills de slutligen förstod: det som arbetaren stal var själva skottkärrorna. Detta är det trick som de som i dag påstår att ”Världen är trots allt bättre utan Saddam!” försöker lura oss med: de glömmer att ta med i redovisningen effekterna av själva den militära interventionen mot Saddam. Ja, världen är bättre utan Saddam – men är den bättre om vi i den sammantagna bilden inkluderar de ideologiska och politiska effekterna av just denna ockupation?

 

USA som världspolis – varför inte? Situationen efter det kalla kriget krävde i praktiken att någon global makt skulle fylla tomrummet. Problemet ligger inte där: minns den vanligt förekommande synen på USA som ett nytt romerskt imperium. Problemet med dagens USA är inte att det är ett nytt globalt imperium, utan att det inte är det, det vill säga att USA, samtidigt som det låtsas vara ett imperium, fortsätter att agera som en nationalstat, som hänsynslöst främjar sina egna intressen. Det är som om rättesnöret bakom USA:s politik på senare år har varit en konstig omvänd version av ekologernas välkända motto: handla globalt, tänk lokalt.

 

Efter 11 september gavs USA ett tillfälle att inse vad för slags värld det är en del av. USA skulle ha kunnat utnyttja detta tillfälle – men det gjorde man inte, i stället valde man att på nytt hävda sitt traditionella ideologiska engagemang: bort med ansvars- och skuldkänslor för den utfattiga tredje världen, det är vi som är offren nu! Apropå Haagtribunalen utropade Timothy Garton Ash patetiskt: ”Ingen Führer eller Duce, ingen Pinochet, ingen Idi Amin och ingen Pol Pot ska längre få känna sig säker på att kunna undkomma den folkliga rättvisans ingripande bakom statssuveränitetens palatsgrindar.” Man kan bara notera vad som saknas i denna rad av namn som, förutom det vanliga paret Hitler och Mussolini, innehåller tre diktatorer från tredje världen: var finns åtminstone ett enda namn från något av de sju mäktigaste länderna? Eller, om man ska hålla sig till standardlistan över skurkar, varför säger Ash, Michael Ignatieff med flera, som annars brukar utbrista i patetiska hyllningar till Haagtribunalen, ingenting om idén att lämna över Noriega och Saddam till Haag? Varför Milosevic och inte Noriega? Varför hölls det inte ens någon offentlig rättegång mot Noriega? Var det för att han skulle ha berättat om sitt samarbete med CIA, som inbegrep att USA såg genom fingrarna med hans inblandning i mordet på Omar Torrijos Herrera? På liknande sätt var Saddams regim en avskyvärd auktoritär stat, skyldig till många brott, i första hand mot sin egen befolkning.

 

Man bör emellertid lägga märke till det märkliga men viktiga faktumet att när amerikanska regeringsföreträdare och de irakiska åklagarna räknade upp Saddams illdåd så utelämnade de systematiskt det som utan tvekan var hans största brott (i termer av mänskligt lidande och kränkning av den internationella rättvisan): angreppskriget mot Iran. Varför? Därför att USA och majoriteten av utländska stater aktivt bistod Irak i denna aggression. Och inte bara det: USA förlänger nu med andra medel Saddams största förbrytelse, hans försök att störta den iranska regeringen – vilket är ytterligare en anledning att ställa frågan: Vem ska hänga George W Bush?

Slavoj Zizek

Översättning: Tor Wennerberg

 

Slavoj Zizek är filosof och psykoanalytiker, verksam vid filosofiska fakulteten i Ljubljana. Hans senaste bok heter The Parallax View (Cambridge: MIT Press, 2006)

Om Aftonbladet