ÅSIKT

Pizzalandet

GUNNAR OHRLANDER följer med på en resa

1 av 3 | Foto: ur boken Pizzaresan: THOMAS LÖFQVIST
Typisk pizzarestaurang i Sverige – en nedlagd mataffär. Pizzeria Laguna i Dorotea.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Förebudet om att man närmar sig en pizzeria kan överraskande dyka upp som en skylt i en hästhage eller på en flagad och nedlagd industrifasad. Pizzeriorna ligger nästan jämt inrymda i märkliga, schaviga byggnader och kännetecknas av rasslande spelautomater och tapeter som söker efterlikna kalkade murar. En pizzaresa är ett möte med landets nya kultur.

Många har spännande namn som Afrodite i Arvidsjaur, Akropolis i Skillingaryd, Laguna i Dorotea och pizzeria Miami i Rimbo, en inrättning som jag själv besökt och varmt rekommenderar. Det är på såna ställen den nya, oslagbart framgångsrika svenska husmanskosten serveras, äkta svensk pizza.

Äkta svensk? Hurdå? Jo, enligt en nyligen gjord undersökning säger sig svenska ungdomar helst vilja ha svensk husmanskost och högst på listan över svensk husmanskost sätter de pizza och spagetti.

Journalisten Daniel Rydén och fotografen Thomas Löfqvist beslöt sig för att utforska det Sverige som numera är pizzaland. De reste från Harads pizzeria i norr till Vincenzos Pizzeria i Löderup och resultatet har blivit en underbar bok som bevisar att alla resor är upptäcktsfärder om man är nyfiken.

Pizzan är kanske den mest ursprungliga föda man kan tänka sig. Säkert käkade Adam och Eva pizza för det handlar om något så enkelt som ett stycke nygräddat bröd med ost, tomat och basilika.

På femtiotalet drog pizzan ut från Italien och erövrade USA. Pizzahistorikerna kal­lar det ”boom time” och försäljningen av oregano ökade med 5 200 procent. Amerikanska turister som gästar Neapel brukar upplysa de förvånade pizzabagarna där om att pizzan är en av USA:s gåvor till mänskligheten.

Redan på fyrtiotalet bakade man pizzor i Sverige men de blev ingen succé trots att restaurang Frati på Regeringsgatan i Stockholm hade prins Bertil som stamkund. Dessutom hade Dag Hammarskjöld ett eget bord där.

Pizzan hade det motigt i Sverige.

Men i början av sjuttiotalet kom pizzarevolutionen. Pizzan klöv familjer. Pizzan blev politisk.

Nya pizzerior såg dagens ljus och skrämde upp, först LO vars ombudsmän påstod att folk inte längre gick på riktiga restauranger vilket ledde till arbetslöshet bland de restauranganställda. Restaurangfacket krävde etableringskontroll för att stoppa pizzabagarna.

Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, utlyste en kampanj som hette Svensk mat och hade ett blågult S som symbol. Ät svenskt, sade man, och LRF:s vd, Harald Håkansson, utropade: ”Vi har glömt den svenska palten.”

Högerpressen gycklade med de underliga, utländska maträtterna och Svenska Dagbladet varnade för konstigheter som ”den utländska pannkaka som presenterar sig som pizza”.

En del ondgjorde sig också över att utlänningar kom till Sverige, startade framgångsrika restauranger och körde BMW, visserligen begagnade men ändå. Någon måtta måste det väl vara.

Kriget om pizzan kulminerade med ”klintbergaren” råttan i pizzan, en historia som presenterades av folklivsforskaren Bengt af Klintberg och som gick ut på att alla människor kände någon som kände någon som visste att en pizzabagare blivit avslöjad med kylen full av flådda råttor.

På den tiden fanns det ett fyrtiotal pizzerior i Sverige. I dag är de nästan tretusen. Thomas Löfqvists kamera sveper fram över pizzalandets i­bland slitna miljöer för att landa hos bagarna med sina sprakande eldar i stenugnarna och Daniel Rydén lyfter fram deras historier. Det är folk från Bagdad, Teheran, Pristina och Kurdistan som alla tycks besatta av en obändig tilltro till människans möjligheter att överleva och som, medan de planerar framtiden, är sysselsatta med att baka äkta, svensk, blågul pizza.

Reportage

Gunnar Ohrlander