ÅSIKT

Spräng skiten

CLAES WAHLIN om kapitalism, krig och komik hos Thomas Pynchon

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Delvis beror uppmärksamheten kring Thomas Pynchon på hans notoriska osynlighet.
Delvis beror uppmärksamheten kring Thomas Pynchon på hans notoriska osynlighet.

I mitten av 70-talet kom det ut tre amerikanska romaner som i dag betraktas som ett slags inofficiell, postmodern trilogi: William Gaddis JR (1976), Robert Coovers The Public Burning (1977) och Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow (1973). Samtliga romaner kan med fog ses som respektive författares främsta bedrift. Gaddis gick bort 1998, Coover är fortfarande verksam (men föga uppmärksammad utanför USA och Frankrike, bland annat på grund av att romanen drogs tillbaka av ett nervöst förlag, som fruktade att bli stämt av Richard Nixon, romanens berättare) medan Pynchon, som nu har kommit med sin sjätte och mest omfångsrika roman, Against the Day, är den mest kände.

Delvis beror uppmärksamheten kring Pynchon på hans notoriska osynlighet, hans biografi det senaste halvseklet är i princip okänd, ingen verkar ens veta hur han ser ut. Man skulle kunna se denna osynliga närvaro som ett slags parallell till ett genomgående drag i romanerna, föreställningen att det finns en annan och vackrare värld bortom den av våra fem sinnen kända.

Också i Against the Day spelar denna utopi en betydande roll, personerna kliver, till sin stora förvåning, ofta in i en fjärde, rent av femte dimension, via drömmar, tidsmaskiner eller egendomliga resor i luftballonger och andra apparater som präglade förra sekelskiftets intresse för mekaniska och matematiska möjligheter. Matematik och fysik, tillsammans med bokstaven V (denna gång som vekto­rism...), har alltid hos Pynchon fungerat som en domän där det mystiska möter det mätbara, en allians som ofta får romanpersonerna att dra religiösa slutsatser.

Against the Day utspelar sig några decennier kring förra sekelskiftet, alltså den tid då den amerikanska kapitalismen med kraft etablerade sig. Berättelserna rör sig över hela jorden, med viss fokusering på den amerikanska kontinenten och Centraleuropa. Hjältarna, så måste det dussinet personer som står i relief mot det hundratal personer som befolkar denna värld benämnas, är anarkister av ett eller annat slag, inspirerade av kända revolutionsledare som Zapata eller amerikanska tänkare som Benjamin Tucker, men oftast helt enkelt upprörda över hur vanliga människor utnyttjas.

Kampen mot kapitalisterna, the bad guys i denna manikeistiska historia, sker företrädesvis med hjälp av dynamit; lusten att spränga sönder den annalkande kapitalismens erövringar är som en svårövervinnelig klåda. Hur annars bemöta det bokstavliga och symboliska våld som ständigt hotar att spränga sönder individernas försök att leva ett lugnt och fridfullt familjeliv?

Webb Traverse – ett av alla dessa namn som har ett ben i Vilda västern, ett i en högst samtida, kommunikationshysterisk värld – mördas på order av magnaten Scarsdale Vibe. En stor del av romanen handlar om Webbs söners försök att hämnas mordet, vilket tar dem till alla möjliga och omöjliga platser: Balkan före skottet mot Franz Ferdinand i Sarajevo, första världskriget, Sibirien, futuristernas och sedermera fascisternas Italien, underjordiska ökenparadis, idealvärldar ovan molnen, revolutionens Mexiko, Hollywood, 20-talets Paris, ja, de flesta för tiden betydande, om inte alltid helt verkliga platser.

Ovan alltihop svävar The Chums of Chance i sin luftballong Inconvenience, ett gäng lyckans guldgossar hämtade från någon äventyrsroman à la H G Wells. Det är också de som förkroppsligar utopin i en roman där annars alla tycks försvinna. Avskeden är många, älskande skiljs åt för åratal, en del återkommer aldrig, andra återhämtar sig blott delvis från sina strapatser. Även läsaren, som inledningsvis kan ha svårt att hålla reda på alla figurer i denna närmare 1100 sidor tättskrivna roman, tvingas skil­jas från, rent av glömma bort personerna emellanåt.

Pynchon, liksom kollegerna Gaddis och Coover, är inte alldeles lättläst. Även om de var för sig skiljer sig åt stilistiskt, så förenar retoriken dem. Med retorik, i den betydelse antiken och medeltiden lade i begreppet, avses jag inte stil, utan snarast ett sätt att strukturera tänkandet och erfarenheten. Berättaren Pynchon låtsas aldrig att vi inte vet vad som egentligen hände, både då och sedan. Det vimlar därför av ironiska detaljer, anakronistiska dialoger eller abrupta paralleller mellan då och nu. Som när någon, oklart vem, råkar få kampanilen vid San Marco-basilikan att rasa till grunden – vilket beskrivs med samma ordval som användes om World Trade Center.

Beskrivningen av kampen mellan anarkister och kapitalister sträcker sig så ända in i våra dagar, både som en kritik över maktfördelning och över den amerikanska förkärleken att se allt i svart och vitt, eller som en suddig spegel för sena katastrofer, som kriget i ex-Jugoslavien och västerlandets skräck för muslimer. Dynamit må ha uppgraderats till än värre förstörelsevapen, men grammatiken för dess användning är densamma.

Stilen slutligen, den oefterhärmliga, synkoperade prosan där man aldrig vet hur – eller var – en mening ska sluta, är minst lika spännande som intrigerna. Komiken är ofta drastisk genom de elliptiska replikerna och stilpastischerna, och mot slutet av romanen återfinns rent känslosamma partier, där prosan utformas som det den beskriver. Just detta, denna lakoniska sympati för flera av huvudpersonerna, är möjligen något som bryter mot det som brukar kallas postmodernism. Pyn­chon blir emellanåt nästan sentimental, förvisso fläckar av fina känslor mot en närmast globalt, allt fulare värld, men det är likväl ett slags fiktionsfickor dit ironin eller pastischen inte äger tillträde.

Möjligen är just det själva poängen, att de riktningar – vektorer – som var och en förgäves försöker rita upp för sina liv, kräver en dröm, en illusion eller utopi för att vara värda besväret. Därav romanens sista mening, hur The Chums of Chance äntligen skapat sin sockersöta, pojkboksaktiga familjelycka ovan marken, ständigt på väg till nya uppdrag: ”De flyger mot nåden.”

Roman

Claes Wahlin