Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

ANPASSAD

MIKAEL NYBERG minns James Brown

James Brown.   James Brown. Foto: AFTONBLADET BILD

    ”Förr putsade jag skor utanför en radiostation. Nu äger jag själv radiostationer. Det är svart makt!”

Så talade James Brown till de upproriska i gettona 1968. Den politiska revolten gav kraft åt hans musikaliska revolution, men James Browns väg var inte kollektivets resning utan individens uppåtstigande. Den amerikanska drömmen skulle öppnas för strävsamma svarta.

Han hade växt upp på ett horhus i Augusta, med morsan nån annanstans och en farsa som slog honom. Han hade plockat bomull på fälten och suttit i fängelse. Han visste priset för att stiga fel.

När the hardest working man in show biz kastar sig ner på knä på Apollo Theatre och vrålar ”Please, Please, Please” är varje felsteg bötesbelagt. Mitt i det till synes extatiska betraktar han medmusikernas skor med skoputsarens ögon. Är de ordentligt snörda? Fem dollar kostar en oknuten sko eller ett danssteg i otakt.

 

    Privat är han inget dygdemönster, men till skillnad från många samtida artister romantiserar han aldrig drogerna. Han predikar skötsamhet: ”Don’t be a drop-out!”

Efter mordet på Martin Luther King uppträder han i teve för att lugna de upprörda.

”Utbildning är räddningen ur rasproblemen här i landet. Inte att bränna och döda. Var beredd. Var kvalificerad. Äg något. Var någon. Det är svart makt.”

Presidentens fru ringer och tackar. Han bjuds på middag i Vita huset och får sitt tillstånd att åka till Vietnam för att underhålla trupperna.

Till svar på de stridbaras kritik spelar han in Say It Loud, I’m Black and I’m Proud. Texten är inte på något sätt revolutionär, men i sitt sammanhang, i sin anknytning till den pågående revolten, blir den hotfull.

”Vi dör hellre stående

än lever på knä.”

Versen med dessa ord tonas i många år bort från återutgivningarna.

James Brown är en stolt man, men han har också lärt sig bocka. Inför valet 1972 chockar han sin svarta publik genom att ge Richard Nixon sitt stöd. Presidenten har lovat honom en helgdag till Martin Luther Kings minne.

Efter valet är Nixon avvärjande.

”Jag ska göra något bättre”, säger han. ”Jag ska låta resa ett passande monument över honom.”

”I Washington?”

”Nej, i Atlanta.”

Presidenten vet vad som gett Mr Dynamite sprängkraft. När upproren kvästs är den svarte artistens politiska inflytande förbi.

Men hans musik kan göra succé i de övre samhällslagren. Råheten och svärtan i hans sång är inte längre anstötligt underklassig, den kan bejakas som kroppslig utlevelse. När James Brown första gången uppträder på ett lyxhotell i Las Vegas söker han anpassa sig till den välbärgade vita publiken. Showen kör i gång med stråkar och ballader, men åhörarna har inte kommit för att höra Frank Sinatra. De vill ha Sex Machine. James Brown skiftar till den musik som nyss var ospelbar på vita radiostationer. Snart står människorna i glitter och kostym på stolarna och dansar och skriker. Gettot är stillat. Topside funkar loss i extas.

James Browns musik återkommer i samplade brottstycken i hiphoppen, men det är inte längre skötsamhet och socialt uppåtstigande som besjungs. Skivbolagen betalar svarta artister för att romantisera gettogangstrar, knarkare och kvinnoplågare.

Mikael Nyberg (kultur@aftonbladet.se)
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet