ÅSIKT

Norén delad itu

Barbro Westling ser allas vår favoritdramatiker framförd på ett helt nytt sätt

Fredrik Gunnarson, Katarina Ewerlöf och Niklas Falk i ”Natten är dagens mor/Kaos är granne med Gud” på Stockholms stadsteater.
Foto: petra hellberg
Fredrik Gunnarson, Katarina Ewerlöf och Niklas Falk i ”Natten är dagens mor/Kaos är granne med Gud” på Stockholms stadsteater.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Katarina Ewerlöf och Sven Ahlström i ”Natten är dagens mor/Kaos är granne med Gud” på Stockholms stadsteater.Foto: Petra Hellberg
Katarina Ewerlöf och Sven Ahlström i ”Natten är dagens mor/Kaos är granne med Gud” på Stockholms stadsteater.Foto: Petra Hellberg

Lars Norén har de senaste åren abstraherat sin dramatik, gjort den stummare och mindre lättillgänglig. Den existentiella tomheten gapar numera mellan repliker som faller glest. I Terminal-dramatiken är det varken så hemskt eller så roligt och inte ens så igenkännbart mänskligt hos Norén längre. Det förefaller i dag mycket långt till genombrottspjäsen, Natten är dagens mor, som 1982 hade sin succéartade urpremiär på Malmö stadsteater i Göran Stangertz häftigt naturalistiska regi. Samtliga uppsättningar som kom därefter, i Göteborg (i Björn Melanders regi som senare även sändes i tv), på Dramaten och på Riksteatern, höll sig till naturalismen och pjäsen blev en riktig publiksuccé. Inte heller Jan Bergman som satte upp pjäsen i slutet av 90-talet på Riksteatern vek från den naturalistiska spelstilen.

Hur gör en teater i dag? Jämfört med Dramaten har Stockholms stadsteater inte spelat så mycket Norén genom åren. Denna säsong tar man dock skadan igen, och det med besked.

Före jul hade två nyskrivna Terminal-pjäser urpremiär i Lennart Hjulströms regi, och på Klarascenen är det nu dags för en rejäl dubbelgiv, Natten är dagens mor och systerpjäsen Kaos är granne med Gud på samma kväll och teaterbiljett.

För att klara det konststycket har regissören Tobias Theorell tvingats stryka en hel del i Noréns text. Det organiska språkflödet och allehanda konkret material har försvunnit, ja, själva den talspråkliga mångsidigheten och dynamiken har strukits bort. Noréns två pjäser handlar ju om samma familj och samma problem, om än de förvärrats under de fem år som gått mellan pjäserna. Och man förstår att idén med att spela Natten och Kaos tillsammans är att radikalisera Norén, se vad som blir kvar när väl den naturalistiska dräkten skurits i bitar.

Inget sjabbigt restaurangkök möter heller åskådaren utan bara den blivande författaren, David, som ensam på sin reseskrivmaskin skriver pjäsens inledande ord.

I Natten har man dock tagit bort så mycket text att rollfigurerna som karaktärer har strukit med på köpet. Det blir på scenen uppenbart att skådespelarna saknar stoff att gestalta och samspela med. Fredrik Gunnarson som äldste sonen Georg blir mest en tonårsaktig grimas och Sven Ahlström som David framstår närmast mekanisk i sin lågmäldhet. Här tickar en bomb men skådespeleriet är inte av det slag som man skämts bort med i Norénuppsättningar. I Kaos, där sjukdom och död blivit plågsamma realiteter, fungerar reduceringen bättre. Gunnarsons spelenergi skapar ett kusligt aggressivt mansporträtt och Ahlströms tillbakahållna kraft kopplar nästan ett lika hårt grepp. Familjen sitter på samma stolar framför en vägg med solkiga dörrar. Jonas Falks permanente hotellgäst gör en sorgmodig uppenbarelse, det lyser till med lite galghumor och det klingar också något om dans och sångnummer.

Men på Klarascenen härskar ett slags skräckmiljö, som om personernas inre, deras rädsla och panik, hade tagit yttre gestalt. Den väldiga kristallkronan hänger där den ska. Annars är det bara några enkla diners-stolar, ett bord och en säng. Ingen övervåning med trappa för mamma att jaga nerför. Det 50-talsamerikanska är accentuerat, inte minst genom Katarina Ewerlöfs glamorösa filmstjärnemamma med blonda lockar och elegant helplisserad klänning. Hennes förvandling till snörvlande grå cancerpatient är fasansfull i sin drastiskhet men föreställningen bygger också genomgående på sådana tvära effekter. Det går inte att som publik hysa sympatier. Blått skräckljus och knallande ljud av passerande tåg, åska och spökiga röster. Dörrar svänger upp, med spegelsidan ut, där inne är kanske rum, men ingen miljö är tryggt igenkännbar. Skådespelarna står liksom frusna när någon talar. Det är som om allt är förlorat från början.

Slutscenen i Kaos med den lyckligt whiskydrickande fadern blir i Niklas Falks synnerligen trovärdiga tolkning av den gränslösa alkoholisten till den fruktansvärt naturalistiska final som sätter punkt för en händelserik kväll.

Det är allas vår favorit Norén som ni aldrig sett honom förr: kall, hård och sönderdelad. Sevärd, men utan den engagerande människokunskapen.

Teater

Barbro Westling