ÅSIKT

Så mobbas en lärare

Göran Hägg granskar läroböckerna

1 av 7 | Foto: Lotte Fernvall
Vad ska de här böckerna handla om egentligen? Det finns vissa oklarheter runt undervisningen i samhällskunskap, anser Göran Hägg.
KULTUR

Han granskar ett läroboksämne om året.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Och nu gör han det för 21:a året i rad.

Litteratur­docenten, författaren och debattören GÖRAN HÄGGS årliga genomgångar på Aftonbladets kultursidor är ett – tyvärr – unikt projekt i svensk press.

Men det är självklart: läroböckerna är alldeles för viktiga för att inte diskuteras utanför skolans väggar.

I år handlar det om samhällskunskap. I denna den första av två artiklar (den andra i morgon) tar Hägg upp grundskolans böcker. Han hittar några vettigheter, en hel del skräp – och ett riktigt vidrigt kapitel.

”Om det får gå till så är jag glad att jag inte längre är lärare”, skriver Hägg.

Samhällskunskap är ett svårt ämne. Det är svårt att intressera unga människor för ekonomi och vardagspolitik, innan de själva har behövt fundera över varför mjölken kostar som den gör, reta sig på den avreglerade elmarknaden eller undra vilket landstingsparti som bäst hanterar farmors lårbenshals.

Samtidigt tillmäts ämnet enorm vikt av påtryckningsgrupper. Böckerna är infamt påpassade. Får homosexuella och transvestiter ordentligt utrymme? Är vänligheten mot invandrare helt fördomsfri? Får samer och Norrlandsbönder sitt? Är det tillräckligt många kvinnliga brandmän och manliga dagisfröknar på bilderna?

Dessutom råder oklarhet om vad ämnet handlar om. Regering, riksdag, kommuner och landsting, lagar och förmåner, ekonomins grundbegrepp, fackföreningar och arbetsmarknad ? självklart måste skolan informera om sådant. Men när ämnet sent omsider infördes på 1960-talet tänkte sig många tillskyndare också att det borde medvetandegöra eleverna så att de skulle omdana samhället i av dessa debattörer önskad riktning. De excesser i detta som florerade när jag själv gick lärarhögskola kring 1970 stupade snart på grundlagens principer om åsiktsfrihet. Men alla slags idealister har fortsatt att vilja smyga in propaganda för den egna saken.

Å andra sidan är det i samhällskunskap lättare än i andra ämnen att förstå det aktualitetsjäkt som länge plågat svensk läroboksmarknad. Lagar ändras, även grundlagen. EU har skapat nya villkor för svensk politik. När jag började de här läroboksgranskningarna för exakt 20 år sen, var Sverige fortfarande en moralisk och ekonomisk stormakt med starkt försvar och neutral utrikespolitik, beundrad i tredje världen, motvilligt respekterad av supermakterna, med den mest jämlika inkomstfördelningen i världen. I dag är vi en obetydlig lydstat i utkanten av EU:s ekonomiska och militära allians, på efterkälken mot grannländerna och med växande sociala klyftor.

Självklart måste sådana förändringar avspegla sig i böcker som ska förbereda våra barn för aktivt medborgarskap.

När jag senast gick igenom samhällsböcker för grundskolan i början av 90-talet fanns det i princip bara två lärobokspaket i ämnet. Det ena finns, förvånande nog mot bakgrund av det nyss sagda, kvar. Men kraftigt förändrat. SOL-böckerna (Natur och Kultur) har dominerat ända sen 80-talets början. Omslaget till den tidens upplaga av SOL 2000 – Samhälle i dag pryddes av en bild från en kinesisk folkkommun där tecknet för ”lycka” uppgavs vara målat på väggen.

I dag överlever två versioner, den lite föråldrade SOL 2001 – Samhälle i dag 7–9 från 90-­talet och den nyare SOL 3000 – Samhälle i dag 6–9 från början av 2000-talet. Den förstnämnda måste rimligen vara på väg att tas ur trafik även om den obegripligt nog ännu säljs. EU-beskrivningen stämmer inte längre. Penningvärde, löner och befolkningsförhållanden har ändrats. Terrorhot påverkar samhället.

Ändå är det intressant att se vad som fanns där och nu försvunnit. ”Gatans ängel är liten och kaxig.” Kommer ni ihåg antivåldsrörelsen Guardian Angels för tolv år sen? Jättesympatisk. Men man kan undra vad elever som studerade den har för glädje av det när de i dag ska fungera i samhället. Annat är mer oroande. ”Folkrörelser kan förvandla världen.” Tydligen kan de inte det längre, kapitlet har utgått.

Vad möter eleverna i dag? Nästan alla såna här böcker börjar med ”skoldemokrati”. Men varken denna bok eller någon annan har i detta sammanhang upptäckt existensen av friskolor och deras säregna ställning och problematik. Det egentliga ämnet är utspritt så att vi får veta lite om privatekonomi och juridik i sjuan, kortfattat om val, partier, regering, riksdag, kommuner och landsting i åttan, om nationalekonomi och EU i nian. Huvudsakligen fylls böckerna dock av annat. Dels maningar till godhet på tal om ”Mobbning och våld” och ”Hur är vi mot varandra” – välmenande men förmodligen inte särskilt verkningsfulla. Dels synpunkter på trafik, massmedier, reklam, arbetets mening samt ”mat och miljö”. Reklamen förblir farlig, men numera får vi ändå tips om hur man lyckas på området. Dels är det, i förbluffande grad, sådant man skulle tro att eleverna möter i andra ämnen. Är det verkligen i ”samhälle” vi ska läsa om ”Folk i Norden” eller USA, Kina och Indien? Vad gör de i geografin? Symptom på drogmissbruk, effekter på kroppen av tobak och anabola steroider, konsten att sluta röka samt hur man kan bli ”berusad på olika sätt” är nog så spännande. Men jag har en känsla av att vi varit igenom det på exakt samma sätt i biologin.

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att det i grundskolan finns oceaner av tid att fylla i ”samhälle”.

Vad gäller ämnets kärna är de här beprövade böckerna ändå i stort sett fria från sakfel. De är, precis som alla konkurrenter, tryckta i det konstiga tvåspaltsformat som inga böcker som barn eller vuxna läser frivilligt har. De är ängsligt opportuna och utslätade men trevligt illustrerade med foton och någorlunda lättlästa.

Samma avslipning har ännu inte kommit den nyaste konkurrenten SO-Direkt Samhälle (Bonnier Utbildning) till del.

Egentligen är det en rätt förskräcklig produkt.

Man kan primärt reta sig på den mängd små sakfel som texten är pepprad med. ”1920 – Adolf Hitler grundar det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (Nazisterna).” Det gjorde han inte. ”För 100 år sen stod kvinnorna, som helt saknade rösträtt, utanför samhället ?” Så var det faktiskt inte. Kvinnor hade, om de var tillräckligt rika, som Selma Lagerlöf, rösträtt i kommunen och därmed till första kammaren. Om saker nu är svåra att förklara får man ändå inte ljuga i förenklande syfte. Eller vet inte författarna eller ens Bonniers faktagranskare hur det var? Boken har en totalt felaktig uppfattning om vad ”religiösa fundamentalister” är för något (s 214) men vi får ändå lära oss att hata dem. Med mera, med mera. Att kvinnor ”stod utanför samhället” är förstås också galet, men beror nog som en hel del annat i den vägen på att varken författare eller förlagsredaktör kan göra sig förstådda på svenska.

För att ta något allvarligare: ”Samerna är Sveriges urbefolkning, alltså på samma sätt som indianerna är Amerikas urbefolkning.” Det är lögn. Inte ens samer säger så. Där jag bor, i Nacka, har många trampat jorden. Men innan jag och Ibrahim kom hit har det inte varit särskilt sametätt. Och om det nu via dna skulle visa sig att samerna inte var före någon annan på Nordkalotten heller, eller att de har inslag av norskt, vallonskt eller svenskt blod? Ska vi då lägga ner rennäringen och dela ut fjällen till norrmän, valloner och svenskar? Naturligtvis inte. Samekulturen har ett egenvärde, men läror om blodets urtida rätt är faktiskt nazism, hur väl man än menar.

Men det är ändå inget mot bokens vidrigaste kapitel, Martin, Lasse och demokratin (s 108–109)! Med gillande skildras där hur en lärare låter sig mobbas till total förnedring. Om det får gå till så är jag glad att jag inte längre är lärare. Likaså att jag inte är elev. Som demokratisk väljare, förälder med mera är jag chockad. Jag röstar och betalar skatt för att mina barn och barnbarn och övriga uppväxande medborgare ska få de kunskaper och den medborgarträning jag via mina valda ombud bett om. Det ska inte skrikhalsar längst bak i klassen eller låtsasomröstningar ändra på! Gör något, Jan Björklund! Lärarfack, agera mot sån hets mot medlemmar!

Ett enbart komiskt lågvattenmärke är däremot försöken att köpa sympati genom att tro sig sänka sig till elevernas nivå i kapitlet Ungdomsliv. Allra värst är en ”guide” där ungdomar får veta hur de är i egenskap av ”gothare”, ”rastas” och ”punkare” (som gillar Ebba Grön) med mera. Med sånt gör man sig oundvikligen löjlig: ”Hej ungdomar! Nu ska vi snacka om hippa prylar!” Alldeles frånsett att man undrar vad författare och förlag tror att skolan är till för.

Det finns mycket mer att säga om uppläggning, människosyn, bristfälligt språk och annat i den här boken. Men redan det här bör räcka. Lärare/kommuner, köp inte! Förlag, gör om den!

Efter detta framstår den tredje någorlunda aktuella boken, SOS – Samhälle (Almqvist & Wiksell), som nästan sympatisk. Den är tråkigt och illa skriven med hopp i tankegången och fula teckningar. Vissa kapitel, som det om Kääär-lek, är irrelevanta och löjeväckande. Men sakfelen är få och beror oftast bara på språklig oförmåga, som att riksdagsledamöterna ”valts in som representanter av partiet”.

Trots utflykter i reklamens och drogernas underbara värld sysslar man i högre grad än SO-Direkt Samhälle faktiskt med saker som ligger nära ämnet. Man har ett konstigt sätt att ta upp förmodade problem som adoptivbarns situation eller multietniska stater i Afrika för att sedan i texten helt förneka eventuella problem. Men det som sägs om juridik, politik, ekonomi och internationella relationer är relativt begripligt och korrekt, om än väldigt uppsplittrat.

Av övriga böcker är Rondo – Samhälle 1–3 (Almqvist & Wiksell) ännu äldre än den gamla versionen av Samhälle i dag och behöver därför, förhoppningsvis, inte diskuteras här.

Vidare finns ett antal nya mer kortfattade böcker. Man skulle kunna tro att författarna där hade valt den inte helt orimliga utvägen att bara presentera ämnets kärna – statsskicket, lagar, rättigheter och ekonomi – och sedan överlåta diskussion av dagens frågor åt uppdaterade lärare och elever. Men i stället tycks varje förkortning gå ut över grundkunskaperna till föremål för modestoffet.

PULS – Samhällskunskap (Almqvist & Wiksell) är således upplagd ungefär som de större konkurrenterna men 100 sidor kortare. Mindre medborgarkunskap, medan droger och faran med att titta på tv behåller sitt utrymme. Anade ni att det inte är riktigt blod utan ”bara ketchup” på film? I händelsernas centrum (Almqvist & Wiksell) bygger främst på i-bland ganska fyndiga arbetsuppgifter. Sådant behöver lärare hjälp med. Men eleverna behöver nog också hjälp med baskunskaper i strukturerad form. Några korta böcker som tycks vända sig främst till elever med läs- eller språkproblem existerar också. Lovvärt, men möjligen skulle man även där velat se mer fakta.

Det enda aktuella högstadieläromedel i ämnet jag skulle vilja att mina barnbarn utsätts för är i stället Punkt SO – Samhällskunskap 1–3 (Gleerups). En klar fördel är att serien har en enda författare, Göran Andersson, vilket ger enhetligt perspektiv, tydlig berättarröst och, hur det nu kan komma sig, lite bättre språk. Men framförallt handlar den till övervägande del om ämnet. Även här faller man ett par gånger för frestelsen att dryga ut med droger och dylikt, men det är kort och relativt samhällsanknutet. (Kanske bör man påpeka att det inte står något alls om sådant i gällande läroplan för ämnet. Men där förekommer förstås inte orden regering och riksdag heller.)

Ettan behandlar privatekonomi och rättssystemet samt har ett för en gångs skull riktigt vettigt mediekapitel. Tvåan tar upp Sveriges statsskick, arbetsmarknad, organisationer och dylikt. Men framförallt har man som enda bok redan här i årskurs åtta ett ordentligt kapitel om företag och ekonomi. Man kan beklaga en utveckling där politisk debatt och nyhetsflöde gått från sociala rättvisefrågor till ekonomism och penningdyrkan. Men under rådande omständigheter är det faktiskt rimligt att uppväxande medborgare får vettiga förklaringar till vad kapital, aktier och aktiebolag är eller hur börsen fungerar!

I del tre behandlas principiella demokratifrågor, svenska befolkningsförhållanden, EU och nationalekonomi på ett vad jag kan bedöma både korrekt och lättbegripligt sätt. Arbetsuppgifterna bygger ofta på eget tänkande och är påfallande originella, någon gång välgörande brutala. Tio överlevande efter atomkrig presenteras. Bara sex kan räddas. Vilka skulle vi välja? Varför? (De enda faktamissarna finns, som ofta i läroböcker, i ett par bildtexter.)

Med den boken är man möjligen förberedd för samhällslivet. Eller åtminstone för gymnasiet, där vi möts i morgon! Nu är det rast!

Göran Hägg