ÅSIKT

En spark i skrevet

PIA BERGSTRÖM läser en kväljande, svidande historia om incest

KULTUR

"Hon spottar ut brotten och smärtorna och skammen. Det är oerhört att det är så bra."

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sofia Rapp Johansson.
Foto: Sandra Qvist
Sofia Rapp Johansson.

"Knullat spädbarn." Det värker i mitt rödsprängda, sönderträngda bajshål.” ”Efter skjutet kommer sprutet/liten flicka duktig tjej/tackohej.” Vilka ord kan en författare egentligen använda för att beskriva något sådant? Hur kan en utsatt överleva?

”Enda sättet att komma loss är inifrån”, svarar Sofia Rapp Johansson på en av raderna i sin lyriska monolog Silverfisken, ett rått och konkret, magiskt, halsbrytande och halvrimmat textflöde om en liten flickas barndom av sexuella övergrepp, misshandel och gränslös vanvård i en kaotisk missbrukarfamilj. Titelns ”silverfisk” är något trotsigt och levande som glimtvis kommer undan pappans brutala allmakt i den smutsiga rea-trean. Det som hållit ”lillfia” seende när alla andra blundade.

”Små grytor har också massmord på sina hjärnor / jag bär dina förtorkade slag / pappa

i mina ögon / konserverade tårar och råkokta lingon / och slagen avtog aldrig i styrka / och jag lärde mej att / bättre en kuk i handen än tio i stjärten / pappa du bad mej stå / såhär och stilla / men förklarade aldrig hur yxan skulle sitta / för att knäcka mina kotor”

När jag läser den här skakande, kväljande, svidande historien i ett svep inser jag att alla andra språkliga sätt att förmedla de här upplevelserna måste vara sämre. Osannare. Okänsligare. Författaren tvingar upp mina ögon. Hon tvekar inte att avtäcka grisigheterna, blodet och bajset; vad sexåringen tvingades svälja och vilka hon tvingades slicka. Hon spottar ut brotten och smärtorna och skammen. Det är oerhört att det är så bra.

Lyrik

Sofia Rapp Johansson

Pia Bergström