ÅSIKT

Arendt – då och nu

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Arendt.
Arendt.

■ ■Förra året skulle Hannah Arendt ha fyllt hundra år och runtom i västvärlden hålls det konferenser om henne, senast på Moderna museet i Stockholm.

Men minnet av Arendt är selektivt, konstaterar Corey Robin i en läsvärd essä i årets första nummer av London Review of Books.

Det går knappt en vecka utan att någon liberal ledarsida tillämpar Arendts teori om totalitarismen på USA:s officiella fiender, som Nordkorea, Iran och al-Qaida. Hennes förutseende analyser av imperialismen och sionismen, som enligt Corey är betydligt viktigare, ignoreras däremot oftast av den växande ”Arendt-industrin”. ”Akademiska karriärer byggs på tolkningar av hennes arbeten”, skriver Corey, ”och som Arendt noterade i sin bok om Eichmann är karriärism sällan befrämjande för tänkandet.”

När det gäller just Arendts analys av Eichmann är det bara vissa sidor som uppmärksammas, framhåller Corey. Eichmann såg sig själv som ett passivt instrument i det byråkratiska maskineriet, och det är den bilden som oftast lyfts fram i diskussioner om ”ondskans banalitet”, men Arendt menade – tvärt-emot Eichmanns uppfattning om sig själv – att han i själva verket var en utpräglad karriärist. Enligt Corey går Arendts uppgörelse med karriärismen på tvärs mot ”vår tids dominerande livssyn”.

■ ■Kapitalismen uppfattas i våra dagar som en källa till frihet, och karriäristen framstår därför som tolerant och pluralistisk; han är realistisk och pragmatisk i stället för utopisk och fanatisk. ”Att karriärism kan vara lika dödsbringande som idealism, att ärelystnad hänger nära samman med barbari, att vissa av de värsta brotten är en följd av ordinära karaktärsfel snarare än extraordinära idéer: dessa är de slutsatser i Eichmann in Jerusalem som såväl neokonservativa som nyliberaler finner alltför obehagliga för att vilja kännas vid.”

Tor Wennerberg (kultur@aftonbladet.se)