ÅSIKT

Filosof blir skogsmulle

Anders Paulrud drar ut i naturen med Henry David Thoreau

KULTUR

”Trodd av ingen går den som sett en geysir, / flytt från stenad brunn som

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Thoreau och vet att / så försvinna djupt i sitt inres grönska, / listig och hoppfull.”

Så skriver Tomas Tranströmer i den sista av Fem strofer för Thoreau i debutsamlingen 17 dikter från 1954. Han rör på ytan till de etiska, sociala och intellektuella dimensionerna av Henry David Thoreau vars avtryck annars är egendomligt få i den svenska litteraturen; man kan, som Steven Hartman och Henrik Otterberg gör i sitt infallsrika efterord till nyutgåvan av Walden, kanske tänka på den frispråkigt radikale men idealistiske Jonas Love Almqvist och på den Fredrika Bremer som i Hemmen i den nya verlden avfärdar Thoreau som en hycklare därför att han sålde sin bok för pengar.

Boken är Walden. Eller Skogsliv vid Walden som den hette i många år i Frans G Bengtssons fyra kapitel förkortade översättning från 1924.

Nu kommer en ny och fullständig översättning av Peter Handberg. Det är naturligtvis alldeles utmärkt, allra mest därför att

Thoreau är en så fullfjädrad skönlitterär stilist.

Redan på första sidan får man klart för sig villkoren. Han lever ensam i två år vid en skogstjärn kallad Walden, han förtjänar sitt levebröd med hjälp av sina båda händer. Där ute i skogen söker han samstämmighet mellan naturen och sitt eget liv; han söker enkelhet i livsföringen och han hyser misstro mot överdriven kommunikation.

Vilken storartad människa, tänker man först. Därefter drar den vanliga valsen av lätt förlöjligande av Thoreau i gång. Han var inte så ensam som han skriver. I själva verket var han inne i stan Concord ganska regelbundet. Där umgicks han med folk minsann. Och till dem som tror att han var någon slags ockupant och grönavågare får strax veta att han fick land och byggmaterial av sin gode vän, filosofen Ralph Waldo Emerson. Att Thoreau lämnade in tvätt hos morsan som också försåg honom med matpaket tillhör också ”smutskastningen”.

Peter Handberg är i sitt förord inne på en intressant aspekt. Hur kan det komma sig att Walden mer än 150 år efteråt kan irritera en läsare?

Men varför egentligen?

Jag läser ändå Walden med något uppdaterade ögon. Hos Thoreau upphör naturen att vara kuliss, och när man läser hans text i samtiden har naturens ytterligheter gått samman; nu när den utgör en kommersiell yta för rekreation samtidigt som den är ett reellt hot.

I sin förlängning utgör Thoreaus vackra text utgångspunkten för all samtida diskussion om miljöförstöring och allehanda klimathot; man kan helt enkelt inte bortse från Thoreaus kärlek och respekt för naturen.

Essäer

Anders Paulrud