ÅSIKT

Tack, Ryszard!

Fotografen MARIA SÖDERBERG om sin vän

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Sorg, tårar. Tacksamhet.

Budet om Ryszard Kapuscinskis död når mig i det norrbottniska Laisvall med en meter snö och trettio grader kallt. Jag förbannar mig själv att jag inte åkte ned till Polen veckan innan för att ? ja, göra vad? Hans vackra varma hjärta brast. Operationen blev övermäktig.

Med Ryszard Kapuscinski upptäckte jag en ny del av Europa. Vitryssland. Hans barndomsskildring i Imperiet grep tag i mig för tolv år sedan.

Sedan frågade jag Författaren själv (nervöst): Skulle vi möjligen kunna åka dit tillsammans?

Två år senare, i juni 1997, reste vi in i diktaturens Vitryssland och till den tusen­åriga staden vid floden Pripjat, Pinsk. Anders Bodegård var med på tåget från Warszawa.

Jag trodde resan skulle bli Allvarlig. Inte då! Fniss, upptåg och upptäckter.

Och vi fortsatte fnissa ihop. Jag förstod aldrig hur det var möjligt, men kanske var det för att också jag – likt en blek lärjunge – ville ägna mitt liv åt långa, sega jobb. Jag reste till Pinsk tjugofem gånger till. Och förra året var vi i Kiruna, alla tre.

”Jag är bara en enkel man!” kunde han utbrista mitt i fjäskandet kring honom. Han kunde hålla i min arm som om jag (!) kunde skydda honom.

Ryszard Kapuscinski var en av vår tids största.

Jag saknar hans innerlighet.

Maria Söderberg