ÅSIKT

Scener ur verkligheten

ULRIKA STAHRE ser olika sorters dokumentärer på Göteborgs filmfestival

1 av 3
"Dear Pyongyang".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Precis som i andra konstarter är genrebeteckningar inom filmen ibland mer förvirrande än klargörande. Men, i en filmkatalog finns de: spelfilm, kortfilm, dokumentär, novellfilm. Mellanformerna, dramadokumentären eller för all del animerad dokumentär förekommer mer sällan. Men om man ändå ska etikettera, varför inte poetisk dokumentär, postdokumentär, forskningsdokumentär? Ett exempel på det förstnämnda är Pasolini next to us av Giuseppe Bertolucci, på det sistnämnda Staffan Juléns The Prize of the Pole.

Pasolini next to us är raffinerat enkel och påminner till sin form om en spelfilm med kommentarspår. Till stillbilder från Salò eller Sodoms 120 dagar talar Pasolini. Och talar. Om förtingligandet av människan i den kapitalistiska ekonomin, om konsekvenserna av den snabba utvecklingen efter kriget, om fri sexualitet eller bara lite friare, om sadism, makt, förtryck och ännu mer makt. Hans röst sköljer envist över de allt mer outhärdliga bilderna och korta filmklippen och det räcker liksom där. Pasolini får tala till punkt, vi vet att han snart kommer att mördas men detta faktum exploateras inte på något sätt i filmen.

När bild läggs till bild och filmen som varit rörlig blir stel, tar övergreppen sin plats i tiden och blir än tydligare. Samtidigt som de blir begripliga som metaforer för ett samhälle som helt har tappat riktning.

The Prize of the Pole berättar flera historier, knutna till upptäcktsresanden Robert E Peary. Vi har en kolonialistisk berättelse om hur han efter ett besök på Grönland tog med sig några inuiter till New York, att studeras på National Museum of Natural History. Endast en liten pojke, Minik, överlever. Den andra tråden (inte mindre kolonialistisk) är hur Peary skaffar sig en parallell familj på Grönland. Sonsonsonen är filmens jagperson, vår ciceron i jakten på berättelsen om Minik. Vi hamnar i arkiv, ute på amerikansk landsbygd, i en butik för äkta skelett, i olika ombonade grönländska kök.

Att den vite mannen kunde göra och gjorde vad som helst för att studera och till fullo kontrollera sin omgivning och hela världen är inget nytt, det speciella ligger dels i filmens lakoniska ton, dels i tilliten till publiken. Den rymmer ilska, men inte bitterhet och när de två släkterna Peary faktiskt förenas i slutet av 1980-talet susar händelsen bara förbi i form av ett foto. Det räcker att vi har sett – vi förväntas vara smarta nog att fylla i tomrummen på egen hand.

Filmer med stora yviga berättelser koncentrerade och tydliggjorda genom individer är ofta de bästa och flera goda exempel finns på årets festival, till exempel Emel Celebis och Eva Mulvads Housekeeping, om städande kvinnor i Istanbuls överklasshem, Dear Pyongyang (av Yang Yong-Hi) om nordkoreanska patrioter i Japan vars familjer splittrats mellan olika politiska världar som inte tillåter avhopp. Men mest sevärd blir Florian Opitz The big sellout, om privatiseringsvågen som svept med sig vården på Filippinerna, vattnet i Bolivia, järnvägen i Storbritannien, elen i Sydafrika. Vattnet blev offentligt ägt igen efter månadslånga protester, och det är just protesterna och den i­bland bara med humor räddade uppgivenheten som är filmens allra största, vassa clou.

Ulrika Stahre