ÅSIKT

Döden heter Amerika

ANDERS PAULRUD ser Sally Mann, nedsänkt i sitt lands myter

Sally Mann: ”Virginia”, 2004.
Sally Mann: ”Virginia”, 2004.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sally Mann: ”Venus after school”, 1992.
Sally Mann: ”Venus after school”, 1992.

Man kommer inte förbi Sally Manns bilder av hennes barn. Emmett, Jessie och Virginia som de heter. Dom var rätt så små när de dök upp i moderns första stora projekt, Immediate Family från 1992; hon porträtterade dem på ett intimt och naket sätt, ibland smutsiga och med skrubbsår.

Den amerikanska reaktionen var omedelbar. Det blev helt enkelt ett jävla liv, både från politiskt och från religiöst håll. Family life, jo, men inte på det här sättet ? inte så stötande, inte så utelämnande, inte så naket.

Nu ställer Sally Mann ut i Stockholm, i en stor och välkomponerad visning som återigen presenterar ”barnbilderna” som nu har hunnit bli emblematiska.

Vad ska man säga om dem nu, efteråt?

Barnen verkar infångade, kvarhållna, men bara för en kort stund. Sedan återvänder de till sig själva igen. Till sin egen värdighet. Titta, men rör oss inte, säger deras ögon och kroppar.

Och barnens mor, fotografen, rör sig hela tiden längs denna skarpa kant mellan maktfullkomlighet och kontroll, och det som är farligt och okontrollerat. On the edge, alltså. Något otåligt, nervöst, något som är på helspänn.

Barnen uttrycker ändå en terminal makt; något som har med den tillfånga-tagnes värdighet att göra. Deras ögon säger: Vi ser vad du gör med oss men vi tillkännager vår integritet.

Och moderns blick i de ögonblick, när den glider över på ömse sidor om gränsen: Jag skyddar er, ni är mina barn, men jag skulle kunna skada er, döda er.

Döden heter Amerika. Och döden sysselsätter Sally Mann, på heltid som det verkar. Och kanske är det en logisk reaktion från en människa som lever i USA. Dess medborgare är så nedsänkta i dödens alla riter och traditioner att den på något sätt verkar vardaglig och självklar; tänk alla vapen, alla mord, den nationella tvångsneurosen att oupphörligen starta krig. Dödsstraffet.

Under senare år har Sally Mann uppmärksammats för sina bilder av den döda hunden som hängde uppspänd i arton månader. Många har känt avsky för bilderna hon har tagit av döda människor, bland annat av den döde förbrytaren som polisen hade skjutit på hennes mark.

I Stockholm visas inte dessa bilder.

Från Immediate Family, som avslutas med att en av döttrarna är på väg att dyka ner i en sjö, dyker också Sally Mann rakt in i den amerikanska Söderns landskap. De tekniskt experimentella bilderna i sviten Deep South, framkallade med hjälp av te och asfalt, ger ett intryck av att hon vill återvända till en alldeles speciell emotionell hemisfär; något som rör landskapets kollaps.

Och det är en känsla som sitter kvar. Landskapen är livlösa. De har upphört.

Och bilderna är tagna i ett redan förbrukat ljus.

En tredje del av utställningen heter Faces och består av närgångna, starkt beskurna porträtt av de tre barnen som vuxna.

Här återkommer döden.

Hur man än försöker är det svårt att inte se dessa bilder som dödsmasker.

Det känns som om här fanns en slutpunkt i ett mycket långt projekt, och att hennes fotografikonst nu längtar och söker efter en annan motivkrets.

Men över hennes framtida bilder svävar ännu ovisshetens ängel.

Foto

Anders Paulrud