ÅSIKT

En bedagad kvartett

TOVE ELLEFSEN LYSANDER ser ett amerikanskt familjedrama

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hulda Jóhannsdóttir och Bengt Nilsson i ”Glasmenageriet”.
Foto: PETRA HELLBERG
Hulda Jóhannsdóttir och Bengt Nilsson i ”Glasmenageriet”.

Det är Brecht-varning över Glasmenageriet på Stadsteaterns Lilla scen. Distans är ordet för kvällen. Bengt Nilssons Tom, son i den hårt modersstyrda familjen Wingfield, tänder en imaginär cigarrett med en högst verklig tändsticka medan han berättar om pjäsens förkrigstid.

Runt omkring honom på scenen har scenografen Peter Holm placerat ut ett antal skärmar. På dem projiceras vartefter upp otaliga bilder som på något relevant sätt illustrerar det som sägs i dialogen. Vi får även läsa rubriker som summerar innehållet i varje scen. Det är precis som på Brechts tid, eller kanske hellre som på Rudi Penkas. Intrycket förbryllar snarare än fördjupar.

Regissören Eva Gröndahl skriver i programmet att dramatikern Tennessee Williams själv ser sin pjäs i ett ”förhöjt” scenspråk. Det är ett ord som bör användas med försiktighet. Men när den här föreställningen en bit in i andra akten börjar engagera är det just därför att regin öser på med utanverk. När skärmarna står tomma och skådespelarna får behärska scenen känner vi en fläkt av den hudnära realismen som gör Tennessee Williams till en mästare.

Vi får åtminstone några bra scener med riktigt bra skådespeleri.

Amanda Wingfield är ännu en av Williams bedagade och utblottade Southern belles. Agneta Ekmanner försvarar henne med hela sitt rika skådespelarregister. Att dottern Laura, Hulda Jóhannsdottír, helt har tappat tron på sig själv som kvinna, förstår man ändå alltför väl när den här mamman har klätt om till den ödesdigra middagen. Agneta Ekmanner illuderar på ett nästan chockartat sätt purung och flickaktig.

Man betvivlar inte för en sekund att den här tanten har haft sjutton

friare på sin tid, alla blivande plantageägare.

Mot Bengt Nilssons kvaddade Tom står vännen Jim som själva den amerikanska drömmen förkroppsligad. Att Gustaf Hammarsten inte bara lyckas göra den här självgoda moralisten trovärdig, utan rent av mänsklig, är en bragd. Med ett avspänt skådespeleri får han den svåra scenen med Hulda Jóhannsdottírs högspända Laura att lyfta. Två ungdomar möts och det kunde ha blivit något. ”Men det ville sig inte”.

Det ville sig inte riktigt på Stadsteatern heller. Kanske hade föreställningen känts mer angelägen om den hade hållits inom den amerikanska realismens anda. Nu är resultatet teater som ur en annan tid.

Teater

Tove Ellefsen Lysander