ÅSIKT

Konsten att dö så det känns

CLAES WAHLIN ser Verdi trivas bättre i Göteborg än i Stockholm

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Charlotta Larsson och Tomas Lind i ”La Traviata”
Foto: ingmar jernberg
Charlotta Larsson och Tomas Lind i ”La Traviata”

Utan förvåning konstaterar jag att Göteborgsoperan än en gång överträffar sin mer anrika moatjé Kungliga Operan i Stockholm. Med undantag av några musikaliska insatser är La traviata i Göteborg en föreställning som är sceniskt vacker, uppmärksamt regisserad och övertygande framförd, tre väsentliga komponenter som saknas i Stockholm.

David Radok, regissören, behöver inte ta till fånerier som att Violetta skickar sms till Alfredo för att få spelet mellan dem att kännas samtida. Om Bech Holten i Stockholm fick för sig att La traviata handlar om att allt är till salu, så vet Radok bättre: växelkursen gäller kärlek mot pengar, ingenting annat. Här rör sig rika män bland köpta hålldamer i ett spel accepterat från båda håll. Det är mot den fonden, inte minst gestaltat av den hotfulla kören, som Violetta går under.

Och, som redan Verdi visste, ska denna opera övertyga, hänger det på de tre huvudpersonerna. Spelet mellan dem blir vartefter allt starkare, från första aktens något trevande möte mellan Violetta och Alfredo, över andra aktens dramatiska förhandling mellan Alfredos far, Giorgio, och Violetta, till uppgörelsen strax efter och slutligen dödsögonblicket, då far och son hastigt flyr scenen, väl medvetna om växelkursens primat.

I Lars-Åke Thessmans magnifika scenografi, elegant balanserad mellan realism och symbolism, separeras verklighet och dröm i takt med tragedins fullbordan. Den eleganta salongen, med lånade element från Garnieroperan, har hela det nattliga Paris som utsikt. Scenen på landet låter åkrarna invadera rummet medan frihetens hav böljar i bakgrunden; när sedan Violetta strax innan hon dör har sin feberdröm om tvåsamhetens lycka, ersätts fondens trista förortsfasad av ett bortsvävande Magritte-hus.

Pietro Rizzo dirigerar med en inlevelsefull lätthet, nogsamt stödjande solisterna, av vilka Charlotta Larssons Violetta är den främsta. Med stor närvaro och goda röstresurser får Tomas Lind det inte alldeles lätt med sin Alfredo, medan Robert Hymans Giorgio Germont har den pondus som gör andra aktens duett med Violetta till kvällens största musikaliska behållning.

Den rätta känslan således, ända in i döden.

Opera

Claes Wahlin