ÅSIKT

Fanns det liv på 1970-talet?

ANN IGHE reser tillbaka till nutiden med Life on Mars

Philip Glenister och den tidsförflyttade John Simm i ”Life on Mars”.
Foto: BBC
Philip Glenister och den tidsförflyttade John Simm i ”Life on Mars”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Som så många andra är jag fascinerad av den brittiska serien Life on Mars – inte av karaktärerna som i Sopranos, inte av livsfrågorna som i Six feet under.

Life on Mars har andra kvaliteter.

Huvudpersonen Sam Tyler, polis i nutidens Manchester, blir allvarligt skadad och hamnar i koma. Medan hans kropp vegeterar på ett modernt sjukhus vaknar hans medvetande på något märkligt vis upp i Manchester 1973. Fortfarande som kriminalpolis, men iförd skjorta med långa snibbar och en mycket tidstypisk skinnjacka.

Efter fyra avsnitt framstår Life on Mars framför allt som ett drama om historia och om förändring. Scenograf och rekvisitaavdelning har haft glada dagar. Det är svårt att tänka sig något fulare än Manchester på 70-talet. Och samtidigt: är man precis som seriens huvudperson född i slutet av 60-talet, så drar man liksom han efter andan inför barndomens landskap. Och, så klart, dess soundtrack. (Bowie. Bra låtar. Men också: vilken njutning när den allra mesta machosnuten erkänner att han och hans fru gillar Roger Whittaker! Minns ni?)

Retrokänslan är i dag den allra ädlaste av känslor. Men … handlar detta verkligen om 1970-talet? Eller, i själva verket, om 2000-talet? För vad är det som sticker Sam Tyler i ögonen när han kastas in i ett arbetsliv som polis på 1970-talet? Jo, kön, teknik, en ”icke-globaliserad” arbetarklass och ett starkt oproblematiskt samband med makthierarkier i samhället runt omkring.

Några exempel: 1973 finns kvinnliga poliser. Men de tillhör särskilda enheter och de har hedersuppdraget att städa cellerna. De är inte kriminalare och aldrig i helvete är de chefer. De behandlas som skit och tar ständigt emot sexistiska tillmälen, till synes utan större protester. De vet att det är så, även om de inte ser ut att uppskatta det. De driver inte handlingen, de är ständigt upptagna med att från en moraliskt aningen mer upphöjd plats parera männens verbala anspelningar eller mer fysiska angrepp.

Trots att serien så här långt är en rätt traditionell orgie i mäns svavelosande, öl- och rökdoftande och våldsamma relationer med varandra, så är just könsrelationerna uppenbart en viktig nyckel till hur Life on Mars vill tala om för oss att mycket har hänt. En ung manlig polis från Manchester cirka 2005 finner denna ojämlika och sexistiska arbetsorganisation märklig och ganska frånstötande. Han kommer också bättre överens med kvinnorna än någon annan av poliserna. Som en modern man tar Sam dem på allvar och behandlar dem väl – vilket belönas med en viss tillgivenhet och tillit från flera kvinnor.

Hittills har detta dock, mer eller mindre indirekt, lett till att vissa av dem far illa eller rent av dör. Vi som tittar kan välja två tolkningar: allt var sämre förr, vilka jävla sexister, i dag skulle inte … Eller så ser vi hur viktigt det i dag har blivit att visa att sexismen inte är en oproblematisk och självklar ingrediens i allt. Det kanske finns sexister i dag, men de ska helst vara skurkar, sexismen ska liksom inte vara själva grundfärgen. Inget av detta betyder förstås att den verkligen är död och borta ur bilden. För det påståendet har vi ännu inte fullständig teknisk bevisning.

Kvinnorna kallar också på Sam från andra sidan, från 2005. Flickan på pausbilden i tv:n talar ibland med honom på bästa Twin Peaks-vis. Röster bryter igenom och gråter och kallar på honom, flickvännen och mamman. Men Sam kan inte kommunicera, hans hand kan inte nå igenom den svartvita tv-rutan. Han gråter ensam.

Många små teknikpassningar hjälper till att skapa känslan av skillnad och utveckling: vadå mobiltelefon? Det var inte ens vanligt med tv på puben. Och glöm CSI. Inga dna-prov så långt ögat når, obduktionsrapporteringen är jämförelsevis sporadisk. Teknisk bevisning är inte huvudsaken, utan magkänslan, erfarenheten – och godtycket. Detta har Sam svårt att acceptera, och han upplever det som en del av utbredd korruption, taffligt arbete och en rättvisa som i hög grad är socialt bestämd. Han avskyr polisens roll i 70-talets samhälle.

Men vilken är egentligen Sams självbild, och varför har jag själv också så lätt att övertygas om att poliserna från förr beter sig stenålders och alldeles förkastligt? De är överhet utan överdriven respekt för medborgare, men på samma gång underkastade gangstrar och andra makthavare. Och även jag hoppas att det är som Sam Tyler tycks tro, att allt är annorlunda nu.

En traditionell och radikal arbetarklass har en bärande roll i ett av seriens

avsnitt. En vävare hittas död i en blodpöl på textilfabriken. (Här får Sam Tyler en sorts historisk svindel av att inse att han står i samma byggnad som numer inrymmer dyra lägenheter, precis på platsen för sitt eget flashiga rostfria kök.) Den döde var känd som en ”scab” som mer än gärna ställde upp för ledningen och inte ville medverka i kollektiva aktioner.

Misstankarna går genast i riktning mot fabrikens radikale klubbordförande. Polisbefälet hatar honom för att han är ”kommunist” och ”bråkmakare”. Vissa besvärande omständigheter pekar mot honom, men inga hypermoderna tekniska bevis finns. Genom Sams ögon ser vi i honom en man i en hopplös kamp mot strukturomvandlingen, en som på gränsen till dumhet är beredd till solidaritet med sina arbetskamrater och sin klass. Arbetarna älskar sin fabrik, ser skorstenen med dess värme som en närmast levande varelse.

Efter olika turer, där Sam håller emot det 70-talistiska, brutala godtycket så avslöjas mördaren. Det var den gammaldags drivremmen mellan taket och vävstolen som gick av och slog ihjäl den till synes ende verkligt framstegsvänlige av fabrikens arbetare. Seger för Sams moderna förnuft och – det vet vi tittare – snart en utflyttning av textilproduktionen till Portugal eller Pakistan. Men det gamla kommer att finnas kvar i det nya, och Sams kök kommer alltid att vara byggt på blodfläcken från en av de sista vävarna i Manchester.

Jag vet inte om Life on Mars är bra tv. Men den fungerar på sitt sätt som riktigt bra historia, eftersom den vänder siktet mot oss själva och samhället runt omkring. Nu, vilket snart är i går och därför möjligt att försöka förstå.

Ann Ighe