Nej, det räcker inte!

I det samtida svenska litteraturklimatet kan en kvinna fortfarande inte skriva en bok och förvänta sig att tidningsrecensenter ska behandla den som litteratur.

De senaste decenniernas feministiska kamp har satt avtryck i de politiska förklaringsmodellerna, så att vad som tidigare avfärdats som ”personliga kvinnliga erfarenheter” numera oftare betraktas som allmängiltigt och politiskt. Denna utveckling har även påverkat litteraturkritiken, men fortfarande stöter man på recensioner som gör följande åtskillnad: Litteratur skriven av manliga författare ges en universell giltighet, medan kvinnors böcker betraktas som partikulära skildringar av partikulära företeelser. De begripliggörs genom den kvinnliga författarkropp som placeras framför texten, trots att recensenter i allmänhet är skolade i nykritiskt tänkande.

  Rätt sorts tematik

En av de recensenter som skrivit in sig i denna problematiska tradition är Jan-Olov Nyström. När han den 23 maj förra året avhandlar Wahlström och Widstrands Debut 2006 i Norrbottens-Kuriren, försöker han parera en potentiell feministisk kritik av sitt resonemang: ”Att ens en sekund ifrågasätta kvalitén, berättigandet eller genomförandet av dessa dikter placerar kritikern i en genusfälla som är omöjlig att komma ur.” Med öppna ögon går Nyström sedan rakt in i fällan, inte genom en kritik på kvalitativa grunder, utan genom att ifrågasätta texternas tematiska legitimitet: ”Viljan att vara icke-allmängiltig. Viljan att bara uttrycka särintresset, förneka samhället, förneka existensen av det generella. Min värld är partikulär, jag skär mig, alltså finns jag till.” Något är ruttet i Nyströms partikularitetsbegrepp, vilket kan illustreras med följande omskrivning: ”Min värld är partikulär, jag är en försupen förförare, alltså finns jag till.” Eller varför inte: ”Min värld är partikulär, jag mördar en pantlånerska, alltså finns jag till.”

  Du är vad du skriver

Det finns fler exempel på sådana recensioner. En av de senaste i raden är publicerad i Svenska Dagbladet den 12 januari. Där skriver Tommy Olofsson om Sofia Rapp Johanssons diktsamling Silverfisken. Skulle man kunna tro. Men när man läser recensionen märker man snabbt att Tommy Olofsson har recenserat allt möjligt, utom just Rapp Johanssons bok. ”Hon är uppvuxen i en missbrukarfamilj och har, skriver hon i sina dikter, blivit sexuellt utnyttjad av sin far, senare även av hans pundar- och fyllekompisar.” Så inleder Tommy Olofsson sin beskrivning av boken, och sätter samtidigt den patologiserande tonen. För Rapp Johansson skriver nämligen om ett diktjag som blir sexuellt utnyttjat av sin far. I hur hög utsträckning detta diktjag sedan sammanfaller med författarens person borde sakna litterärt intresse. En omskrivning av några stycken ur Tommy Olofssons recension, där författaren byts ut mot recensenten och förlaget mot tidningsredaktionen, åskådliggör nivån av omyndigförklarande i resonemanget:

”Vi kan mycket väl tänka oss att skrivandet av dessa recensioner har fyllt en offensivt självupprättande funktion i den patriarkala struktur som Tommy Olofsson har ingått i under de senaste åren. Men det är inte gott nog, nej allt annat än gott nog. Vi är betänksamma över att referenserna till övergreppen är så detaljerade, att kritikern frossar i dem. Säkert men utan någon som helst rätt är han driven av äckel, så att det är en fråga om djävulsutdrivning, men dessvärre snuddar det alltför mycket vid det pornografiskt spektakulära. Och vi kan förstå att tidningsredaktörerna på Svenska Dagbladet inte har bemödat sig att korrigera resonemanget, i varje fall inte mer än nödvändigt. Här är det åsiktsfrihet som ska hävdas. Men på kritikerns bekostnad!

Frågan är alltså om Svenska Dagbladets hantering gör Tommy Olofsson och hans prekära läsning rättvisa. En viss rivig kritisk talang har onekligen den här killen, inte tu tal om saken, men mycket tyder på att han har blivit redigerad alltför sparsamt, just för att framstå som så misogyn som möjligt, något för feministisk analys och debatt, mest som ett spektakulärt fall och inte i första hand som den kritiker som han verkar vara på väg att bli. Vi tycker det är synd – och nog rentav skam.

Det är lätt att känna sympati för Tommy Olofsson, tveklöst, men man kan undra varför redaktionen inte har månat mer om honom från rent analytisk synpunkt, i hanteringen av hans recension. Det är väl ändå inte meningen att han ska bli utnyttjad en gång till, som representant för patriarkatet?”

  Det som står i boken är inte sant

En relevant fråga för alla utövande kritiker torde vara: Vem ges utrymme att tolka världen och vilka konsekvenser får tolkningen för det som beskrivits? Personliga erfarenheter har alltid varit en av konstens upprinnelser, men i de fall böckerna är skrivna av kvinnor betraktas resultatet alltför ofta som en terapeutisk bearbetning av erfarenheten, snarare än utifrån sina estetiska kvaliteter. Den genomgående konsekvensen av dessa biografiska läsningar är att kvinnliga författare placeras i objektspositioner och betraktas som offer snarare än som författarsubjekt.

Om man på detta sätt förhåller sig till biografin och låter den bli en del av förståelsen av boken får man också problem. Vad händer till exempel när biografin visar sig vara en annan än den recensenten utgått ifrån? Eftersom man talat om boken som erfarenhetsbaserad blir man tvungen att omvärdera den, när bilden av erfarenheten förändras. Följden blir att man, som varit fallet med till exempel Anna-Karin Granbergs böcker, underkänner boken utifrån ett sanningskriterium som man själv har ställt upp. Också Tommy Olofsson hänvisar till henne i sin recension av Silverfisken och skriver att problemet med några av de böcker som kretsar kring sexuella övergrepp ”i efterhand visat sig vara att de kanske inte är helt tillförlitliga”.

  Den ljuva minnesförlusten.

Debatten om litteraturkritik och kvinnors böcker har blossat upp med jämna mellanrum, exempelvis kring författare som Kerstin Thorvall, Ann Jäderlund och Carina Rydberg. Bland annat det omdebatterade S.K.A.M. Litterärt manifest No 1 noterade bandet mellan kvinnliga författare och biografiska läsningar. Ställd inför ännu en recension av detta slag undrar man huruvida vissa kritiker överhuvudtaget har minne nog att förvalta den feministiska kritiken.

Det må så vara att medias minne är kort, men deras sätt att behandla olika företeelser i samtiden sätter också spår i vår kollektiva världsuppfattning. Man skulle till exempel kunna fråga sig vad dagens litteraturkritiska klimat får för konsekvenser för morgondagens litteraturhistorieskrivning. Vilka chanser har kvinnliga författares böcker att hävda sig i kanonbildningen, när de i dag inte med självklarhet betraktas som litteratur?

  Någon annan bär ansvaret

Ytterligare ett misstag som Olofsson med flera gjort sig skyldiga till är att tillskriva andra agenter än författaren, såsom förläggare och redaktörer, böckernas brister och kvaliteter. Kvinnorna själva anses inte besitta tillräcklig agens och konstnärlig integritet för att bära ansvaret för resultatet av sitt arbete. De benämns som ”nästan-författare”, eller som innehavare av en litterär potential som kan blomma ut, bara de slutar uppehålla sig kring perifera kvinnliga erfarenheter. Kvinnliga författare uppmanas att skriva kortare, mindre äckligt och mer återhållsamt, kort sagt att ta mindre plats.

Det som här efterfrågas är inte att kritiker ska övergå till att systematiskt skriva positivt om ”kvinnliga författare” med ”självbiografisk tematik”. Det önskvärda scenariot skulle i

stället vara att kritikern frågar sig själv på vilka grunder en bokrecension ser ut som den gör och vilka implicita föreställningar som finns i läsningen.

  Ett levande litterärt klimat

Hur avancerad analys av sin egen mediala funktion kan då en bruksrecension rymma? Svaret måste vara: En så avancerad analys som kritikern har språk för. Kritiken måste fungera litterärt, det vill säga, vara medveten om språkets effekt på läsaren och eftersträva att ge texten, och därmed också verkligheten, en brännbar beskrivning. Det relevanta är vad boken gör med tematiken, språket och världen samt hur detta manifesterar sig på olika nivåer. På samma sätt måste litteraturkritiken bli medveten om vad den själv gör och ta risken att granska sin egen läsnings upprinnelse.

Litteraturrecensioner av mäns och kvinnors böcker ska skrivas utifrån samma premisser, med samma höga kritiska kvalitet. Görs inte detta utarmas det litterära landskapet, och den potentiella sprängkraften i språkliga detroniseringar av patriarkatet tvingas i stället verka på alternativa arenor. Samtalen urvattnas, med följden att pressen missar de viktigaste fronterna inom svensk samtidslitteratur.

Joakim Andersson, poet

Karin Arbelius, litteraturstuderande

Jonas Ask, tidskriftsredaktör

Fredrik Bjernelind, filosofistuderande

Annika Boholm, koreograf

Emil Boss, poet

Jonas Brun, författare

Kajsa Ekis Ekman, skribent

Athena Farrokhzad, poet

Ulf Friberg, regissör

Tova Gerge, dramatiker

Nova Gullberg Zetterstrand,

litteraturstuderande

Sara Hallström, författare

Linn Hansén, poet

Viktor Johansson, poet

Anna Jörgensdotter, författare

Balsam Karam, litteraturvetare

Sofia Klittmark, poet

Christina Kullman, konstnär

Elsa Leth, tidskriftsredaktör

Rebecca Liedman, poet

Stefan Looström, debattör

Liza Lotse, genusvetare

Tinda Lund-Tengby, tidskriftsredaktör

Maya Maldonado, litteraturstuderande

Sorin Masifi, litteraturstuderande

Anna-Beda Maslanka, genusstuderande

Anders Nilsson, förläggare

Emmanuel Nyberg, konstnär

Klara Olander, dramatiker

Sofia Pulls, poet

Isabella Salomonsson, filosofistuderande

Moa Schulman, litteraturvetare

Soraya Sjunneryd, poet

SKAM, litterärt kollektiv

Mats Söderlund, poet

Carin Söderström, litteraturkritiker

Ida Therén, sångerska

Mauritz Tistelö, poet

Sara Tuss Efrik, författarinna

Maryam Vardeh Navandi, bibliotekarie

Emma Warg, poet

Daniel Westerlund, förläggare

Ida Westin, bibliotekarie

Guido Zeccola, tidningsredaktör

Carl Åkerlund, dramatiker

Maria Margareta Österholm, förläggare