ÅSIKT

Modernismen lever!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Aftonbladet den 23 november skriver Doktor Gormander att den modernistiska arkitekturen var och är ett maktens fnask, något som visas genom några exempel, först unge Albert Speers megaprojekt för Kinas nuvarande regim, sedan pappa Speers rikskansli för Hitler, därefter råkapitalismens skyskrapor och sedan Stalins sovjetpalats. Sist kommer den vanliga SAP-kängan, nu åt Hjalmar Mehr.

Men, dessa projekt är antimodernistiska. Hitler avskydde modernismen. Arkitektur skulle vara klassisk eller gotisk, enligt honom. Vad Albert Speer den äldre än var, så inte var han modernist. Vad sonen är vet jag inte, men han liknar sin pappa. De megarika i USA vill, då som nu, ha gotik och klassicism på sina skyskrapor. I Sovjet förbjöd Stalin modernismen och påbjöd en arkitektur med kolonner åt folket. Megalomanin och avskyn för modernismen var gemensam för Stalin, Rockefeller och Hitler.

Därpå utpekar doktorn en motrörelse, "The New Urbanism", som dock inte är en motrörelse till modernismen, utan till det amerikanska bilsamhällets "urban sprawl", uselt byggda småhus i enorma mattor runt storstäderna, det vill säga modernismens antites.

Den modernism som doktorn angriper är en antimodernism, som gärna får dö sotdöden. Modernismen - däremot - lever och frodas, efter några postmodernistiska år av förfall.

Vad var modernismen? Dess genombrott kom i Frankrike och Tyskland på 20-talet, med författare, målare, poeter och teaterfolk som Picasso, Braque, Léger, Moore, Brancusi, Eliot, Pound, Joyce, Kafka och arkitekter som le Corbusier, Mies, Gropius och Aalto. Bortsett från Pound syns inga diktaturkramare här.

Den svenska modernismen omfattade bland andra Ekelöf, Lindorm, GAN och Carlsund, samt en hel generation arkitekter. Stockholmsutställningen 1930 inledde en lång storhetstid, mycket tack vare att modernisterna fick uppdraget att rita folkhemmet, en lycklig tid som varade in på 70-talet, då både modernismen och folkhemmet hamnade i kris.

Redan på 30-talet skapades en något ohelig politisk allians - av arbetarrörelsen, socialliberalismen och det nya, teknikdrivna, exportinriktade näringslivet - som ville bygga ett nytt samhälle, och som ville ha en arkitektur som kunde ge detta samhälle ett tydligt uttryck. De hade kompetenta arkitekter (tre geniala, Asplund, Lewerentz och Hedqvist) och de hade den makt som behövdes.

Modernismen baserades således länge på folkhemmets idé om det gemensamma - att de vuxna, friska och arbetsföra skall ta hand om barn, gamla och sjuka - som i en familj. Detta är fortfarande en god tanke, och vår tids idé att man kan vinna någonting på att montera ner detta mödosamt uppbyggda folkhem är så korkad att det krävs minst tre professorer i nationalekonomi för att komma på den - det som är gemensamt måste vara gemensamt.

Numera är alliansen således upplöst och någon ny är inte i sikte. Ändå bör man inte ge upp hoppet! Vår tids näringsliv har kanske mer att erbjuda än fnittriga småpojkar som släppts ensamma i en godisbutik, typ Skandias direktörer, och kanske har våra politiker mer att komma med än en meningslös ombyggnad av Hedqvists skatteskrapa.

I avvaktan på den nya alliansen kan vi glädjas åt att modernismen trots allt framhärdar i att dominera arkitekturen, både utomlands och i Sverige. Samtliga fyra kandidater till årets Kaspar Sahlinpris för årets bästa byggnad är renodlad modernism, bättre och vackrare än någonsin.

Jerker Lundequist (professor Arkitekturskolan KTH)