ÅSIKT

Dr Gormander svarar direkt:

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Naturligtvis var varken Hitler, Stalin eller Rockefeller modernister. Min poäng var att det för oss som ska leva och bo i de nya städerna finns mer som förenar än skiljer. De var alla (också modernisterna) besatta av att med den storskaliga teknikens hjälp ta kål på stadens mänskliga dimension, något som just nu får sin tragiska bekräftelse i Albert Speer jr:s ombyggnad och raserande av det gamla Peking.

Pappa är lik sin pappa.

Professor Jerker Lundequists inlägg bekräftar och gestaltar min tes. Han ser i likhet med alldeles för många modernismen inom arkitekturen som uppförande av enskilda byggnader. Det stora fel han begår och som är så typiskt för alla med intresse för modernistisk arkitektur är att prata hus istället för sammanhang. Huset som föremål. Blicken förvandlad till tunnelseende.

Visst har modernister skapat vackra hus, men när det gäller stadsplanering blev modernismen ingenting mindre än en katastrof. le Corbusier ritade ett nytt Paris och föreslog att i stort sett hela staden skulle rivas till förmån för stora hus på pelare med grönområden emellan. För Stockholms del tänkte han i liknande banor. Den historiska stenstaden, de så kallade "malmarna", skulle jämnas med marken och ersättas av långa huskorvar.

Nu nådde inte le Corbusier ända fram. Men den tradition han arbetade inom vann betydande segrar. Professor Lundequist borde ta en tur till Sergels torg och begrunda det faktum att Hjalmar Mehr lät riva hela Stockholms city.

Trädgårdsstaden Gamla Enskede i Stockholm föddes efter förra sekelskiftet som ett socialt projekt med tomträtter och blandad bebyggelse med parvillor och hyreshus. Inom arkitektutbildningen framhölls just Gamla Enskede som ett avskräckande exempel på 1960-talet ("folk kan få för sig att det går att vara lycklig också inom kapitalismen"). I slutet på 60-talet kom oroande rykten att Hjalmar Mehr avsåg att riva en bit av Gamla Enskede och där uppföra höghus, något som lyckligtvis aldrig förverkligades. Samtidigt satt man och ritade på de stora stenöknarna i Hallunda och Kista.

I själva verket har modernismen inom stadsplaneringen varit allenarådande i vårt land sen 30-talet. Dess förespråkare upplöste stadsbildens rum, torget, gatan, parken. Gatan förvandlades från att vara ett stadsrum till en trafikled med den så kallade SCAFT-principen (formulerad i en forskningsrapport 1968). Den sanktionerades av Planverk och Vägverk och i dess efterföljd sågs gatan uteslutande som trafikmaskin.

Modernismen införlivade okritiskt det storskaliga, industriella byggandet med "zonerings-tänkandet" där man skulle bo för sig, arbeta för sig, handla för sig och så vidare. Visst låg det från början något i tanken att folk skulle bo i rena miljöer och inte bland de gamla smutsiga fabrikerna. Men därmed var det inte nödvändigt att döda staden.

Dessutom visade modernisterna (inte bara le Corbusier) förakt för det gamla, staden som historisk avlagring och påminnelse. Därför kunde man riva bort det som någon sorts förorenande mossa.

Tragedin är att bortom lovsången till vackra byggnader så erbjuder modernisterna tomhet för alla dem som ska leva och bo i staden. Lyckligtvis är en vändning på gång. Den representeras bland annat av en motrörelse, New Urbanism, vars ambition är att minska segregationen, bygga socialt och finna alternativ till katastrofen.

Doktor Gormander