Döden i pizzan

 Det är lätt att förföras av den litauiska teatergruppen OKT och Oskaras Korsunovas uppsättning av Romeo och Julia. Men det italienska 60-tal där de rivaliserande familjerna Montague och Capulet har var sin pizzeria och utkämpar sina duster med mjöl och deg ska inte misstas för någon pajkastningskomedi.

Två kök står symmetriskt uppställda, slevar och byttor skramlar och tjänstgör som vapen, mandomsbevis eller sorgetecken när de båda älskandes gravar äras.

I dessa kök ryms hela Verona och den ofta övertydliga teatraliteten i det såväl koreograferade som närmast skulpturala spelet påminner kanske om det slags grotesk som Fellini odlade ungefär samtidigt som Korsunovas uppsättning utspelas. Men främst är det barockens bildspråk och förgänglighetstematik som impregnerar uppsättningen. Skeletten tar plats bredvid bakformarna och mjölet är mer likt aska i scenens genomgående gråskala. Som en barockens mekaniska apparat får vi en Romeo och Julia-maskin serverad, extra tydligt av att den klocka som tickar mot döden visar sitt nakna urverk. Urtavlan ligger stum och stilla på golvet.

Såväl i köket som hos Shakespeare är det männen som styr, de fattar tag i brödkniven eller brödkaveln, medan kvinnorna nöjer sig med ord. Sakernas tillstånd accentueras också av den sceniska poesin i de scener där Romeo möter sin Julia (vackert spelad av Rasa Samuolyté). Plötsligt är allt frid, små fickor av mänsklighet i en värld som snabbt går mot sin undergång.

Alla överföringar av Shakespeares ekivoka språkligheter till ett grafiskt kroppsspråk blir ibland en smula påfrestande, men överlag är det ett imponerande arbete av ensemblen som genom denna dödsmaskin förmedlar ett stycke mänsklighet som aldrig fick bli av.