ÅSIKT

Nej, sex ÄR inte fritt

ATHENA FARROKHZAD och TOVA GERGE om queer, kommers – och socialism

KULTUR

”I dag trumpetar medias krönikörer, experter, rådgivare, programledare samstämmigt ut ett sexradikalt allomfattande evangelium” skrev Ann Charlott Altstadt i en artikel ( Aftonbladet 17 dec ) där hon kritiserade hur sexradikalismen blivit ett med marknaden – och dess vilja att sälja med sex. Här får hon svar på tal av ATHENA FARROKHZAD och TOVA GERGE – och replikerar direkt.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Är man en dålig socialist om man också bedriver queeraktivism? Vissa delar av den svenska vänsterrörelsen har allt sedan sextiotalet gjort sitt bästa för att utmåla sexradikalismen till kapitalets dörröppnare.

Misstanken har för övrigt gällt poststrukturalistisk teori i stort; alla andra förklaringsmodeller än marxismens traditionella metaberättelse har framställts som ett hot mot antikapitalistisk kamp. Att döma av Ann Charlott Altstadts artikel Fräls oss ifrån sexet! på kultursidan den 17 december verkar föreställningen om denna motsättning fortfarande vara livskraftig. Men hur funktionell är den egentligen?

De ”sexradikala normer” som Altstadt vill ifrågasätta är i själva verket snarare en exploatering av icke-normativ sexualitet – det vill säga allt annat än sexradikalism. Detta gör hennes text farlig, eftersom den riskerar att få läsarna att börja skylla löpsedlarnas sexchocker på queerteorin.

Altstadt ansluter sig till ett etablerat retoriskt grepp när hon förlöjligar queerrörelsen genom att implicera att målet för dess kamp är orgasmtips och shopping. I själva verket är den sexualradikala kritiken av heteronormen starkt förknippad med kritiken av familjen som kommersiell bas, vilket gör queerrörelsen till marknadsekonomins fiende, mer än vapendragare. I en raljerande ton skriver Altstadt att queera identiteter är ”mediernas kommersiella mjölkkor” och att de inte hotar makten ”mer än ett heteropar i missionärsställning en lördagskväll”. Frågan är vilken makt hon syftar på då. För hierarkier och förtryck existerar i många former, inte bara den kapitalistiska.

Vi lever inte i en sexradikal era. Fortfarande är flickor rädda för att få horrykte och våld är alltjämt en del av hbtq-personers vardag. Det som trumpetas ut i den mediala offentligheten är något annat: att vi ska konsumera oss till normalitet och framgång. Där utgör det sexuellt avvikande bara en pikant avstickare på väg mot det klassiska bröllopet och underordnas en logik där den reproduktiva kärnfamiljen fortfarande är norm.

En högljudd kritik av denna dramaturgi kännetecknar den queera våg som under nittiotalet började känna sig alienerad från en alltmer normalitetssträvande hbt-rörelse och skanderade slagord som exempelvis: ”We’re here, we’re queer, we’re not going shopping.” Att köpstarka icke-heterosexuella par med högervärderingar stundtals representeras som likvärdiga heterosexuella dito är inte samma sak som att sexualiteten är fri, eller att queera analyser genomsyrar medierna.

I Altstadts kritik av sexualitetens kommersialisering finns också underliggande påbud om hur en kvinna ska vara. Artikelns uppräkning av olämpliga företeelser i media får till slut en slags sensationslystnad över sig och riktar blicken främst mot kvinnornas fel- och rättgörande i stället för mot exploateringslogiken. Bland annat tycks Altstadt upprörd över att det värsta sexbrottet enligt nöjesjournalistiken är att som Britney Spears vara ”plufsig och ha fel kläder” medan ”det är okej att som Lindsay Lohan knulla runt, supa, knarka, blotta sig och vara ihop med en kvinnlig dj”. Försöker hon i och med det säga att Britney-kvinnan egentligen är mer normal? Det är lätt att göra en sådan läsning när knark, som klassiskt tecken för förfall, placeras på samma semantiska nivå som Lohans lesbiska relation.

Det är sant att medierna exploaterar kroppen. Men det innebär inte att vi ska sluta prata om den. En månghövdad analysmodell som intresserar sig för olika sorters förtryck syftar till att ge vänstern redskap för att också kämpa emot exploatering av andra kroppar än den västerländska industriarbetarens. I Britney och Lohans fall skulle det till exempel kunna innebära en undersökning av på vilket sätt klass är konstitutivt för olika typer av femininiteter. Eftersom språket mycket riktigt skapar verkligheten, både i och utanför en poststrukturalistisk logik, måste vi vara oerhört försiktiga med vad vi säger och måna om att skapa motberättelser till den medialt regisserade bekännelsekulturen genom att knyta solidaritetsband mellan olika marginaliserade grupper.

Athena Farrokhzad Tova Gerge