ÅSIKT

Stig Claesson ska vi aldrig glömma

Pelle Andersson om en av vårt tids största författare och konstnärer

1 av 2 | Foto: SCANPIX
Stig ”Slas” Claesson avled i går kväll. Han blev 79 år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det blev kallt, plötsligt och onödigt.” Så skriver Slas i andra meningen i romanen Skam den som fryser. Precis så känns det nu när jag sedan några minuter tillbaka vet att han är död. Stig Claesson är död. Det är ofattbart. Han blev 79 år.

Men skam den som fryser.

Jag har haft honom bredvid mig i hela mitt liv. En röst att alltid kunna tillgå. Fungerar inget annat, fungerar Slas. Den där stilen. Den lite avslappnade nästan slarviga, som kan få vem som helst att tro att det är lätt att skriva, att teckna, att måla.

En stil som stått i skarp kontrast till det han talat om, för han har aldrig undvikit det svåra: kommunikationsbristen, rädslan, döden, omöjligheten i kärleken eller ansvaret.

Stig Claesson var på så sätt alltid existentialist.

Vi måste om vi kan.

Och han kunde. Slas har en av den svenska litteraturhistoriens längsta verkförteckningar, det började redan 1956 med Berättelse från Europa och slutade med God natt, fröken Ann 2006?–?på dessa femtio år producerade han sammanlagt 83 böcker (om jag inte räknat fel). Men mellan alla dessa romaner, novellsamlingar och resereportage har han också hela tiden tecknat, målat, gjort collage och skrivit artiklar. Bland annat i Aftonbladet.
När jag började på tidningen gjorde han ingenting åt Aftonbladet. Han hade lackat ur någon gång på 80-talet, men fram till dess hade han varit Karl Vennberg, Axel Liffner och den gamla kulturredaktionen trogen med texter och teckningar.

I slutet av 90-talet började han åter skriva då och och då, men framför?allt medverka som illustratör. Jag var svettig när jag på hösten 1998 ringde honom och frågade om vi fick lov att använda hans författarporträtt ur boken Vad man ser och hedrar. Det blev ett kort, ganska kärvt, men trevligt samtal. Han skulle skicka över originalen och prata med förlaget?–?senast i somras använde vi hans bilder av Pavarotti.

Men han var inte bara en ständigt produktiv allkonstnär, han var också ständigt trogen sin inre röst. Det bottnar i en vetskap om orättvisa.

En vetskap som han inte gjorde om till politik, snarare lät han vetskapen genomsyra allt han gjorde. I stället för att skriva debattartiklar eller upprop, klippte han ut ett får, skrev en liten betraktelse, en roman om en rödhårig man på väg hem till sin mors begravning eller om en kärlek lika vacker som en sliten kökssoffa.

Där var han också existentialist. Han lämnade aldrig livet.

Det vi alla vet är det egentliga livet. Vardagen. Det där som inte går att göra om till filosofi, som inte går att upphöja utan bara genomleva och som få andra författare har lyckats fånga så fint som han.

”Jag tycker allt verkar så längesen. Men så kan det väl ändå inte förhålla sig. Inte är det väl så länge sedan som man rätt allmänt plockade nypon, inte bara för att dom var röda utan för att man kunde äta dom.”

Står det i Ni har inget liv att försäkra. Och det fångar Stig Claessons förhållningssätt till konsten och litteraturen. Han skulle aldrig skriva och måla för att det var kul?–?utan för att han ansåg att det var hans yrke. Han skrev för att han betalade hyra, ville ta en sup och en cigarett.

Han levde så och skrev för att leva det vardagliga livet, inte för att vara författare eller konstnär, där fanns automatiskt en solidaritet. En levd sådan. Den kom till uttryck i allt. Där var han så lik sin generationskamrat Per Anders Fogelström och så olik sin författarvän och reskamrat Pär Rådström. Mannen som gav upphov till en av hans starkaste böcker, Om vänskap funnes, och en av de bästa bilder han målat.

Pär Rådström och Claesson hade samma lätthet i den färdiga texten, men i mycket annat står de så långt ifrån varandra?–?nästan som motsatser. Det är som om Rådström sitter mitt i Europa och betraktar oss svenskar medan Claesson sitter vid en svensk åkerkant och tittar på Europa, med kikare.

Det finns en dold dialektik i deras författarskap som borde studeras, precis som dialektiken inom Slas eget konstnärskap. Hos honom bodde två lika starka krafter. Lusten att producera?–?och reducera.

Det var som om han hela tiden sökte rätt ord. Rätt streck. Därför skrev han, strök. Drog ett nytt, strök?–?och till slut nådde han ett slags fullkomlig klarhet. Precis som vissa samtal bland vänner som utan att trilskas och vilja varandra illa kan prata i öppenhet om viktiga ting och uppnå det tillstånd där orden hakar i varandra och där replikerna bygger något som ingen kunnat skapa själv?–?en gemensam tanke.
Denna gemensamma tanke kunde Slas på något underligt vis själv konstruera i en bok, en teckning, ett collage, en artikel, en litografi. Han var gemensam i sig själv. Ett slags enmanssolidaritet.

Och säkert kommer också den ur hans medfödda vetskap om orättvisa. Han ville inte skriva enkelt. Han var enkel?–?i ordets rätta och fina betydelse. Därför lyckades han förändra världen, som av en slump, med en cigg i mungipan.

Så kommer jag minnas honom och jag glömmer inte den gången då Axel Liffner frågade mig om jag ville följa med på en eftersittning och jag tackade nej. Efteråt fick jag höra att Slas hade varit där.

Men det gör inget nu.

Stig Claesson ska jag ändå aldrig glömma.