ÅSIKT

Nitton grader i Nice

Livet är viktigare än döden. ANDERS PAULRUD läser Kristina Lugn

KULTUR

För ett år sedan var ANDERS PAULRUD i Nice. Därifrån lämnade han den här texten, som blev en av hans sista tidningsartiklar.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den tredje januari. Nitton grader varmt i Nice. På Promenade des Anglais trängs tanter i specialfodrade minkpälsar och tillhörande, färgkoordinerade voffsingar med rullskridskoåkande ynglingar i kortbyxor och t-shirts, här finns palmer och därute i Medelhavet simmar en man med högtidliga rörelser in mot strand, själv lutar jag mig tillbaka i solstolen och tar den oemotståndliga första klunken öl.

En bra plats att tänka på döden, således.

Jag läser Kristina Lugns inträdestal i Svenska Akademien. Det handlar om Lars Gyllensten.

Och då kommer man in på döden. Direkt. Vinden som blåser in här över Änglabukten, visst blåser också den mot Dödsriket.

Livet, skriver Kristina Lugn i en lika vacker som kuslig mening, är den enda möjligheten vi har att inte vara döda. Och så är man fast. Ett citat ur Gyllenstens böcker: ”... den som står inför sin undergång ger ivriga livstecken ifrån sig på sitt yttersta. Sådana tecken liknar inte vanligt tal, eftersom de bärs fram, när all tid redan är ute, så att ingen tid återstår för någon annan att ge svar. De fordrar varken åhörare eller likasinnade, utan han som dör är i sitt eget sällskap och talar eller sjunger för sig själv liksom för att övertyga sig om att han ännu är i livet och om att detta är viktigare än att han strax skall dö.”

Känslostyrka är inte samma som sentimentalitet. Lugn liknar Gyllenstens språk vid en vackert skräddad kostym där känslorna nålats fast som krigsmedaljer, och att det kräver mod av den som läser honom därför att alla sår går upp och börjar blöda igen.

■ ■Att läsa Gyllenstens Nihilistiskt credo från 1964 är att riva upp en gammal sårskorpa från ungdomen. När jag läste den i tonåren satte den märken som sitter än; där gestaltades en hållning som fortfarande är giltig i sin beskrivning av det ”förkrossande attentat” mot verkligheten som andra världskriget utgjorde. Kristina Lugn går vidare från denna tanke och menar att Gyllensten ändå gjorde verkligheten fattbar, i stället för den ”verklighet” vi nu ständigt utsätts för, reducerad och förklenad till dokusåpor. ”Aldrig tidigare har det varit så nödvändigt som nu att sakligt och passionerat argumentera emot den privata sfärens ockupation av det som en gång var det intellektuella rummet”, skriver Kristina Lugn.

När vi är döda händer ingenting särskilt, det är det enda man kan vara säker på.

■ ■I väntan på detta det oundvikliga kan man tänka på en del saker tillsammans med Lars Gyllensten; maskrosen blommar två gånger innan den dör, törnrosen likaså. ”Lövträden slår ut i blom en andra gång, inför döden; om hösten återuppstår sommarsolens guld och koppar och kröner skogen på nytt till brud, med undergångens glödande krona.”

Alltså. Livet är viktigare än döden. Tänker jag, och tjuvar åt mig en sommardag mitt i vintern.

Anders Paulrud