ÅSIKT

Anders Paulrud är död

HÅKAN JAENSSON om en vän och arbetskamrat

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Författaren och journalisten Anders Paulrud dog natten till söndagen i Stockholm. Han blev 56 år.
Foto: Foto: SARA RINGSTRÖM
Författaren och journalisten Anders Paulrud dog natten till söndagen i Stockholm. Han blev 56 år.

Någonstans har jag tänkt att det skulle vara som förra gången, för några år sedan, när Anders höll på att försvinna från oss. Den elegante, spirituelle mannen i sina dyra kostymer blev gradvis ovårdad, frånvarande. Och hans texter var plötsligt liksom ihåliga, ibland otryckbara.

Länge trodde jag då att han var deprimerad; kanske orkade han inte med sitt publikgenombrott med romanen Ett ögonblicks verk. Det är sådant som kan hända författare.

I själva verket hade han drabbats av en hjärntumör, stor som ett ägg och svår att operera. Men kirurgerna lyckades, i sista ögonblicket.

... och dagen efter ringer han:

– Hej, det är Anders!

Anders var tillbaka och han var precis som förr: varm, begåvad, skrivsugen, nyfiken på livet.

Jag hade ett besynnerligt hopp om att han nu, när lungcancern sakta höll på att döda honom, skulle ringa igen och att allt skulle vara som förr. Att miraklet skulle upprepas.

Han skulle ha ringt och sedan skulle vi ha gått på Prinsen och pratat över en wallenbergare och någon flaska rödvin, precis som vi brukade göra.

Och nästa dag, kanske, skulle Anders ha rest till Frankrike eller Indien för att, under ett par månader, skriva på nästa roman. Sedan skulle han komma hem till kulturredaktionen och fortsätta som förut: vara en social mittpunkt och en vän för många, överallt på tidningen, och skriva de bästa kulturartiklarna i svensk press. För han var bäst, inte alltid, men oftare än någon annan.

Nu blev det inte så.

Bara någon timme innan den sista intervjun med honom, den Ingalill Mosander gjorde på sina boksidor i gårdagens Aftonbladet, började snurra i tryckpressarna avled Anders stilla på Ersta hospice i Stockholm.

Anders ringer inte mer och där ute är det ett jävla snöoväder av den sort han tyckte mycket illa om. Det passade honom lika lite som billig konfektion, dåliga texter, slarvigt lagad mat, blaskigt rödvin eller falska människor. Anders hade en förmåga att, i stort som smått, hitta kvalitet i livet.

Då, för drygt 21 år sedan när vi hamnade på samma kulturredaktion, visste jag inte mycket om honom. En snedögd (han brukade kallas för ”Kina”), charmig och oerhört begåvad nyhetsredigerare som, precis som jag, några år tidigare hade hoppat in och gjort sidor åt den gamla kulturredaktionen (Anders skrev ett lysande kapitel om den tiden i romanen Som vi älskade varandra).

Ett kulturbråk hade uppstått, den gamla kulturredaktionen hade avgått i protest men delar av den smög fort­farande omkring i de gamla slitna lokalerna i Aftonbladets labyrintiska ruckel i Klara.

Redaktionsledningen hade placerat mig som redaktionssekreterare och Anders som redigerare. Vi skulle, bojkottade av Karl Vennberg och ett antal av Sveriges mer eller mindre ledande författare, hålla kultursidorna flytande i väntan på en ny kulturchef. Jag satte mig i Peter Curmans rum, Anders i Axel Liffners.

Och så började vi arbeta. Det var vi mot hela kulturmaffian. Vi ritade sidor, började bygga upp en ny redaktion, letade skribenter och var alltid kvar sist på de förlagsfester vi blev inbjudna till. Vi skulle visa att vi ville göra seriös kulturjournalistik och inte de nyhetsfixerade jipposidor som det påståtts i debatten.

Anders var en klippa. Med sin charm och sin – begrep jag snart – djupa och ­användbara bildning förde han oss ­genom stormarna. Och han lärde mig mycket (om än inte tillräckligt) om litteratur och människor. Dessutom kunde han, med sin redigeringskonst, få en medioker text att se genial ut.

Det blev aldrig av att skaffa någon ny kulturchef, i stället graderades vi upp och fick, till vår förvåning, något bättre betalt. Med Anders som redaktionssekreterare och mig som kulturchef fortsatte vi i många år.

Vi placerade Aftonbladet på bokmässan i Göteborg, vi startade en kulturbilaga som sedan blev egen veckotidning och därefter månadstidning. Den hette Aftonbladet/KULTUR och det var framför allt Anders som slet med den.

Ett galet projekt, på sitt sätt. Trots att Aftonbladet gick med brakförlust fick vi göra en dyr extratidning med tunga texter. Och självklart, inget konstigt med det, ville ledningen ständigt lägga ner den. Det höll ändå i sex år, mycket tack vare Anders entusiasm och envetenhet.

Aftonbladet/KULTUR blev också, i vårt sista försök att rädda den, pionjär på nätet – och bidrog därmed till att ­aftonbladet.se fick en tidig start.

Anders var numera skribent på heltid.

Pojken från Blekinge, som hade varit lokalreporter på Sydöstran och gått något år på folkhögskola, skrev som ingen annan. Hans texter hade värme och substans och, ofta, en sorts lekfullhet. Han kunde skriva om svåra saker så att vem som helst kunde begripa, hade ett tilltal som fick läsaren att känna sig intelligent.

Grundbulten var hans humor. Den fanns alltid där, i texterna och i samtalen; vi hade lite roligt till och med en av de sista dagarna på Ersta hospice och det var inte min förtjänst.

Humorn, med mycket svärta bakom, finns också i hans böcker. Efter debuten med Det regnar i Wimbledon 1994 skrev han Amamamor, om adoptivbarnet Anders, Inbjudan till sorg, Ett ögonblicks verk, Kärleken till Sofia Karlsson och Som vi älskade varandra. Han fick priser av bland andra Svenska Akademien, oftast lysande recensioner och en stor publik.

Om några dagar utkommer den bok som blev hans sista, Fjärilen i min hjärna. Den är ett stilla, vackert avsked till livet och en kärleksförklaring till livskamraten Annika.

Vi är många som sörjer Anders i dag. Han hade en förmåga att se människor, inte minst kvinnor, och han var bra på att lyssna. Förutom ett antal mer eller mindre nära vänner hade han många som han nog knappt kände till: människor han mött på en middag, träffat ­någon gång i rökrummet – och som aldrig glömde hans sneda ögon, hans skratt och den värme han spred omkring sig. Jag har mött flera av dem på sistone.

Anders var en alldeles ovanligt älskad människa, det finns inget annat ord.

Jag begrep ju att det skulle ske, ändå är det en chock att han är borta och jag vet inte hur det ska bli utan honom.

Han borde ha varit i Paris nu. Och han borde ha ringt.