ÅSIKT

Andra matvanor? Visst, men det räcker inte

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Till slut blev det möjligt att tala om maten och politiken. Mindre kött, sade Naturskyddsföreningens ordförande Svante Axelsson. All fisk är inte hotad – ät sill, sade prisade miljöjournalisten Isabella Lövin (i Aftonbladet 20 december ). Enligt FN:s jordbruksråd är den animaliska matkulturen den enskilt största orsaken till utsläppen av växthusgaser, ledande källa till raset för den biologiska mångfalden och sammantaget en av de tre största orsakerna till världens miljöförstöring.

En aspekt har glömts bort i sammanhanget. Ett samhälles livsmedelspolitik svarar mot djupa rättvisefrågor: Ska vi bruka naturen eller exploatera den? Ska vi äta de andra djuren eller uppleva dem? Framför allt: Ska vi producera mat så att det räcker till alla människor – eller lämna en del att hungra? Vilken jordbrukspolitik, vilken matkultur, ger alla människor oavsett geografi möjligheter att försörja sig och äta sig mätta?

En matkultur med lite mindre kött, med karp och sill – och torsk och lax om vi bara sköter fisket lite bättre? Absolut. Det är en början. Men ingen lösning. För sådana matvanor bidrar till att spannmål – liknande fallet med etanol som bränsle för bilar – används till fiskuppfödning och köttproduktion istället för mat till människor direkt. De försvårar återhämtningen av bestånden av större fiskarter eftersom sill och annan småfisk behövs som mat till dessa arter. Såna vanor dödar andra levande varelser helt i onödan.

■ ■Redan nu är svensk och västerländsk matkultur en global omöjlighet. Jordens befolkning ökar med 90 miljoner människor varje år, samtidigt som odlingsarealerna minskar genom erosion, vattenbrist och klimatförändringar. Att använda vatten och mark och energi till att producera mat som rika människor av gammal vana tycker smakar gott – men som slukar dessa resurser 10–20 gånger om – är knappast politik för en värld där alla människor har rätt att leva. Att framhärda med detta är att säga att vi är mer värda. Att vi har en större rätt än andra människor. Därför blir varje tvehågset ställningstagande, varje större hänsyn till den egna invanda gommen, en tvekan inför andra människornas rätt att äta.

■ ■Det finns möjligheter för oss västerlänningar att visa vad vår retorik om mänskliga rättigheter går för. Bedriva en parlamentarisk politik som ställer om till ett vegetabiliskt baserat jordbruk. Och en privat politik som köper en kokbok, kollar in nätsajternas receptsamlingar. Avnjuter kulinariska frestelser utan att det går ut över andra. Det nya året inbjuder oss till det. Så att fler kan ha ett gott nytt i båda bemärkelserna av ordet.

Lisa Gålmark