ÅSIKT

Ska Arn nå ända fram?

CECILIA TRENTER om europeisk nostalgi, medeltida cowboys och konsten att vinna ett korståg

Arn – en typisk eurocentrisk medeltidsskildring.
Foto: SF
Arn – en typisk eurocentrisk medeltidsskildring.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Recensionerna av Arn – Tempelriddaren har varit något ljumma. I bloggar däremot både rosas och risas filmen. Rosorna delas ut för modet att våga visa ett stycke ”svensk historia”, magsura experter till trots. Kombinationen folklig förankring kontra kritikerförakt är lika klassisk som förutsägbar. Raljerande kommentarer om bristande kvaliteter i filmatiseringarna av Guillous Hamilton i riddarrustning biter inte på en publik som lever med den mytiska medeltiden och dess hjältar.

Det finns en vurm för medeltiden sedan något decennium tillbaka och det är i denna vurm som Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn Magnusson skrivs och läses. Guillous personskildringar är traditionella. Arn som drar till Jerusalem för att vinna sin älskades hand är lika klok, stark och hederlig som Ivanhoe. Cecilia väntar lika troget och tåligt lidande som jungfru Marion. Guillous värld utmanar inte stereotyper utan de ideologiska krafter som befolkar dem, och det är häri styrkan ligger. Genom sedan barnkammaren bekanta berättelser riktar han sökljuset mot dagens komplexa konflikter i Mellanöstern för att lyfta fram ståndpunkter om att korstågen då kan jämföras med ockupationer nu. Men trots det politiska anslaget har böckerna om den nordiska riddaren förvandlats till ett regionalromantiskt historiebruk med Arn-land i centrum, långt fjärran från det globala sammanhang författaren beskriver. Filmatiseringen hade annars kunnat ge revansch på eurocentriska ikoner – om filmteamet hade vågat tänka Guillou och Hollywoods medeltidskultur.

Medeltiden ter sig nämligen mindre europeisk i en amerikansk film. Medan den europeiska medeltiden odlas som en nationalromantisk kvarleva är den amerikanska medeltidshjälten antingen en disneyfierad fantasyfigur eller en klassisk cowboy i riddarrustning. Det är hjälten och historien om hans kamp mot systemet som styr framställningen och inte den mytiska medeltiden som epok. Historiens obestridda bad-good guy, Robin Hood, står högt i kurs.

Därför blir anakronismen i filmen A knight’s tale konsekvent; självfallet spelar man We will rock you i en medeltid som odlar vår tids ideal att kompetens, och inte börd, ska styra framgång. Hollywoods medeltid är mindre helig och erbjuder därför fler handlingsmöjligheter än den pretentiösa europeiska dito. Det är symptomatiskt att brittiska Monty Python, som ständigt häcklar allehanda avgudadyrkan, ger sig på det europeiska bruket av medeltiden i Monty Python and the Holy Graal.

Arn – Tempelriddaren kan jämföras med Ridley Scotts Kingdom of heaven (2005), ett drama som transformerar Vietnamkrigets trauma till medeltidsmiljö med skuldproblematikens alla ingredienser. De korrupta plundrar och våldtar lokalbefolkningen medan ett fåtal kämpar för de godas sak och etablissemanget (kyrkan) blundar. Huvudpersonen Balian är en medeltida cowboy och den tystlåtne cowboyens själ genomsyrar även Arn på vita duken. Arns korståg är, liksom Balians, en resa mot högre insikter kantad av motgångar som kräver strid. Målen helgar medlen och priset måste betalas i personliga uppoffringar och andras liv.

Kärleken är visserligen en drivande motor, men det är inte relationen till den väntande Cecilia som väcker intresse. Det är i?stället i mötet mellan Arn och Saladin, muslimernas ledare, som spänningen byggs upp. Men varför tillåts inte Saladin vara en bad-good guy? I Scotts drama är Saladin trots Ghassan Massouds karismatiska utstrålning en slätstruken och rättrådig karaktär utan möjlighet till identifikation. Rolltypen brukar vara förbehållen färgade i amerikansk film som antingen good-good eller bad-bad.

Peter Flinths Saladin, spelad av Milind Soman, är stilig och rättskaffens liksom Arn. Han skulle klä i rollen som förfaren medeltida cowboy jämbördig med Arn i?stället för en statisk good-guy med enda syfte att reflektera de onda tempelriddarnas tillkortakommanden och den goda Arns välvilja. Relationen till Saladins fiende och jämlike Arn blir betydligt mer laddad om Saladins person tillåts beröra oss.

Hjältar kan sällan avlivas men nya kan födas. Att göra muslimer till fullvärdiga subjekt i en europeisk riddarsaga berättad à la Hollywood skulle förmedla andemeningen i Guillous trilogi, att muslimer och kristna har samma värde och därmed samma rättigheter. Hellre en Tolkien-inspirerad intrig med både kristna och muslimska cowboys än en europeisk nostalgi-lajv som konserverar eurocentriskt tankegods.

Så ge mig en Saladin med bultande hjärta, som tvivlar och våndas, som offrar sig för att infria de sanna idealen och tillsammans med tempelriddaren Arn för handlingen framåt! Ge mig skäl att sakna virtuella ikoner föreställande Saladin på filmens officiella hemsida som i dag bara utbjuder motiv på Arn och hans gelikar som skrivbordsbakgrund. För problemet är inte att det vankas Arn-muggar och Arn-smycken i filmens kölvatten utan att motsvarande prylar med Saladin som motiv saknas. Man kan bara vinna korståg genom att slåss på rätt stridsfält och episka hjältefilmers plats för kamp heter Hollywood. Korståg kan vinnas på åtskilliga sätt.

Att inta symboler för vilka som är vi:et i dagens Sverige är en seger värd att fira. Den första filmen om Arn nuddar vid möjligheterna, når uppföljaren Arn – Riket vid vägens slut hela vägen fram?

FAKTA

Lektor i historia vid Växjö universitet

Cecilia Trenter