ÅSIKT

En ring för vår tid

CLAES WAHLIN om
Wagner, konsten och vårt förakt för svaghet

1 av 4 | Foto: Mats Bäcker
Ringen av Wagner på Stockholmsoperan: ”Valkyrian”, ”Rhenguldet”, ”Ragnarök” och ”Siegfried”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Richard Wagners Nibelungens ring är ett mäktigt konstverk. Fyra operor med sexton timmar musik om gudar och människor. Kungliga Operan ger nu hela cykeln i ett par omgångar fram till början av mars, den tredje uppsättningen av verket sedan 1895. Staffan Valdemar Holm står för regin och Bente Lykke Møller för scenografin. Detaljarbetet, läsningen och den fokuserade tematiken är imponerande. Musikaliskt är det storartat (Stemme, Dalayman, Stensvold, König med flera), inte minst då dirigent Gregor Bühl äntligen fått grepp om partituret.

Två teman är värda speciell uppmärksamhet, föraktet för svaghet och konstens undergång. Liksom Wagners musikaliska ledmotiv finns det hos Holm och Møller ett antal ledmotiv genom de fyra verken. Aldrig att någon tröstas, den som inte klarar sig själv får skylla sig själv: Sieglinde får förvisso hjälp av Brünnhilde, men den är återhållen. Hagen har inget till övers för den rullstolsburne Gutrune eller haltande Gunther och Siegfrieds behandling av Mime är närmast sadistisk.

Den första delen, Rhenguldet, utspelas i ett slags Wagner-museum, där diverse rekvisita från tidigare uppsättningar pryder hyllorna. Här finns också sagofigurer; Rhendöttrarna ser ut som Elsa Beskows tre färgglada tanter, vi skymtar Jenny Lind och H C Andersen. Hemma hos Wotan i Valkyrian hänger det tavlor på väggarna, tavlor som bärs bort

i första akten i Ragnarök. När världen går under i slutet av samma opera töms museet på sina konstföremål.

Begäret efter makt och guld har alltså ett pris, hos Wagner är det kärleken som offras, i denna uppsättning noteras ytterligare konsekvenser. Delvis är det en replik till Patrice Chéreaus berömda uppsättning i Bayreuth på 70-talet, där Ringen placerades i Wagners samtid, i industrialismen bland dess nyrika kapitalister.

Hos Holm rör vi oss från mitten av 1850-talet till första världskriget och hela tiden ser vi borgarklassens reaktioner, hur de vartefter vänder sig bort från dels konsten, dels basen för deras välstånd. En tydlig scen är Siegfrieds tredje akt, där Erda först inte litar på, sedan ifrågasätter Wotan/Vandraren. Utan att ta notis om denna centrala scen (där Wotan avsäger sig anspråken på ringen/makten), passerar ett antal borgare på väg upp i en guldglänsande salong,

inte olik operans egen guldfoajé.

Det slås en kil genom uppsättningen. Sagan/konsten skiljs allt tydligare från en social och politisk verklighet. I sista delen, Ragnarök, är det mesta återblickar. Filmer från förr (de tidigare delarna) spelas upp och man minns. Så har också konstens arena förändrats, från Jenny Lind eller H C Andersen som skapande konstnärer, över en vaudeville-scen i Siegfried (dödandet av draken Fafner) till biografen, platsen för den mekaniskt reproducerade konsten.

Över Wagners projekt läggs en epok, den värld som tog slut 1914. Föraktet för svaghet tilltar, märk Hagens män, otäckt prydliga i sina identiska frisyrer med sträckta vapen. När makten och begäret efter guld förlorar sitt sociala syfte ges heller ingen plats för konsten, verk som Wagners Ring som kan reflektera över samhällets transaktioner och erinra om andra värden.

Idealen dör, samhället blir kallt, våldet tilltar, kampen om makten allt hårdare, medan konsten förvisas till marginalen för att slutligen försvinna. Det är knappast en Ring för alliansen, hur gärna de än påstår sig vilja värna kulturarv, konstnärliga institutioner

eller enskilda konstnärer. Men det är en Ring för vår tid.