ÅSIKT

Världens smartaste pr-trick

ÅSA LINDERBORG läser en lysande biografi om Gandhi, folkledaren som ville bli martyr

1 av 4
Biografin, den första på svenska, utkommer på dagen 60 år efter att Gandhi mördades.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Zac O’Yeah! Mahatma Gandhi! Litteraturåret kunde knappast börja bättre än att en författare som inte liknar någon annan tar sig an en av världshistoriens mest egensinniga gestalter.

Mycket är redan känt. Mohandas Gandhi, född 1869 som son till en indisk premiärminister, utbildade sig till advokat i England och fick arbete i Sydafrika. Det var där, långt hemifrån, han blev medveten om kolonialförtrycket. Han organiserar sig under parollen ickevåld, som han menar är den enda moraliskt försvarbara metoden. Kampen gav honom ryktbarhet och väl hemma igen viger han sitt liv åt askes, agitation och aktion. Indien fick sin frigörelse 1947 och Gandhi mördades året därpå.

Det originella med Zac O’Yeahs biografi Mahatma är det förtroende han ger läsaren. Biografier färgas lätt av författarens egna känslor för objektet – hat eller kärlek.

Zac O’Yeahs beundran för Gandhi är stor men han redovisar ärligt även det motsägelsefulla, rentav motbjudande, och tvingar inte på sina egna sympatier. Jag finner i detta seriösa och generösa material – 550 välskrivna, roliga sidor – en annan Gandhi än Zac O’Yeah gör, men det är ändå han som öppnar mina ögon och ger mig byggklossarna.

Visst ser även jag i den senige mannen med höftskynke och vandrarstav ett agitatoriskt snille som förvandlade Nationalkongressen från en elitorganisation till en bred folkfront. Han förstod att samla människor kring enkla symbolfrågor där effekten blev svårslagen just för att alla kunde vara med: Vågar jag, vågar ni! Det mest berömda exemplet är Saltmarschen 1930, när tusentals människor vandrade 40 mil i protest mot att britterna hade monopol på det för alla så livsviktiga saltet. Men när massan väl satts i rörelse blev Gandhi skrämd av de krafter han lockat fram. Han manar folk in i fängelse och död men kommer varje gång till en punkt där han rädd för utvecklingen inleder förhandlingar med britterna – och kompromissar bort alltihop. Gandhis eftergifter, skriver Zac O’Yeah, kunde få Nehru att falla i gråt.

Man kan säga att Gandhi tog sitt ansvar. Man kan också se det som en konsekvens av hans ytterst ambivalenta förhållande till kolonialherrarna. Det var först på 1940-talet han anslöt sig till kravet att Storbritannien måste lämna Indien. I decennier kämpade han för indiernas sak, men målet var inte nationellt självbestämmande, utan att britterna skulle bli goda och rättvisa härskare. I Sydafrika stödde han britterna under boerkriget och han visade dem förståelse när de bedrev människojakt på det upproriska zulufolket. Gandhi var i nästan hela sitt liv övertygad om att, med Zac O’Yeahs ord, ”det brittiska samhällssystemet var till för mänsklighetens bästa”. Det var med andra ord hundratusentals namnlösa indier som fick den vankelmodige, åldrade mahatman på andra tankar.

Gandhi var ett oöverträffat pr-geni. Med sin askes kunde ingen anklaga honom för hyckleri när han talade om social rättvisa. Men hela tiden fanns det något kokett över denna självpåtagna fattigdom som administrerades av en stab om 30 personer och finansierades av rika sponsorer. Samtidigt som han provokativt tidvis levde bland de oberörbara kved han att de var alltför primitiva för att förtjäna frihet och ansvar. Han ville upplysa en hel nation men tog sig inte tid att lära sin hustru läsa och skriva. Han sjöng demokratins lov men den som levde i hans jordkollektiv fick finna sig i att han bestämde. Celibat var ett oavvisligt krav, ingen fick salta maten (eller förtära socker, lök, te eller fler än fem ingredienser om dan beroende på vad han hade för nycker för stunden). Om någon bröt mot reglerna utsatte han sig själv för självspäkning. Genom skuldpåläggning disciplinerade han sina undersåtar.

Motståndet måste börja i anden, menade han, man måste tänka fram förändring. Vad Gramsci skulle kalla kollektivets nödvändiga revolution på medvetandenivå reducerades i Gandhis tappning till individens kamp över sina begär, såsom sexualdriften och smaklökarna. Det var naturligtvis en maktanalys som britterna tackade för. Han tog avstånd från industrialismen och ville begränsa telefonen och järnvägen. När andra eldade befolkningen till kamp mot förtrycket, reste Gandhi runt och propagerade för hemslöjd. Idén att utrusta alla indier med en varsin spinnrock vore, sa den store poeten Tagore som en gång myntade epitetet Mahatma (stor själ), ”lika effektivt som att försöka dränka engelsmännen genom att alla spottade på en gång”.

Jag ser i Gandhi en älskvärd narcissist som med åren utvecklar ett svårartat storhetsvansinne. Hans självkritik visste inga gränser, skriver Zac O’Yeah, men det gjorde inte heller hans självförtroende. Han trodde sig kunna hejda Pakistans bildande genom att utsätta sin gammelmanskropp för ett extraordinärt prov: Om han klarade att sova med en sjuttonåring utan att bli upphetsad, skulle separatisterna besegras. ”Jag är Indien, dess enda representant”, förklarar han när han i kolonialväldets slutskede – sedan länge marginaliserad i det allt radikalare Nationalkongressen – på eget bevåg inleder förhandlingar med britterna. De förvånas över att han till och med kan tänka sig att sälja ut Nehru. (Det fria Indiens första premiärminister.)

Vad betyder Gandhi i dag? Konsumtionskritiken och miljötänkandet är aktuellare än någonsin, men det är ett vanligt misstag att, såsom Zac O’Yeah, tro att Indien blev fritt tack vare Gandhis ickevåldsfilosofi. I själva verket var den indiska befrielsen en kombination av våld och ickevåld i en tid när imperiet skakade även på grund av omvärldens tryck. Det är kontroversiella fakta man helst tiger om, på samma sätt som man gärna glömmer bort att även ANC hade en beväpnad gren – det var ju faktiskt den som mysfarbrorn Nelson Mandela tillhörde. Insikten är smärtsam, även om det inte finns någon anledning att romantisera kring den. Det avgörande är inte valet av metod, utan att man alls organiserar sig.

Gandhi hade en allvarlig syn på världen men ett lättsinne för verklighetens realiteter. Lägg ner vapnen, uppmanade han britterna när Hitler tog sikte på deras ö: ”Om dessa herrar vill ockupera era bostäder, flytta ut. Om de inte låter er fritt lämna landet, låt er bli massakrerade – män, kvinnor och barn – men vägra att bli deras undersåtar.” Det var tur att inte Churchill lyssnade på honom den gången heller. Han tyckte judarna skulle möta fascisterna med satyagraga – ickevåld. Många ursäktar Gandhi med att han var naiv. Man kan också säga att han var okänslig, oförskämd och okunnig.

Det är inte någon sval skrivbordsprodukt Zac O’Yeah har sammanställt. Han har rest runt i Gandhis fotspår i det land han sedan länge valt som sitt. Han smakar, luktar, svettas och söker, hela tiden närvarande utan att ställa sig i vägen. Biografin, den första på svenska, utkommer på dagen 60 år efter att Gandhi mördades – en martyrdöd han suktade efter – men viktigare är att den kommer i en tid när krigsaktivisterna hyllar forna tiders imperiepolitik. Zac O’Yeah tvingar nykolonialisterna att tugga i sig såväl indiernas som britternas erfarenheter och de ger bara blodsmak i munnen.

Det enda traditionella med denna biografi är dess kronologiska uppbyggnad, vilket kan ursäktas med att det är ett överlägset pedagogiskt grepp om ett helt lands historia ska skildras genom en människa. Den här boken – så sällsamt stimulerande och provocerande – är inte lika skruvad som mycket annat Zac O’Yeah skämt bort oss med, men även denna behärskas av ett milt men kreativt vansinne som ger liv åt såväl genren som mahatman.

FAKTA

Sakprosa

Zac O’Yeah

MAHATMA! – Eller konsten att vända världen upp och ner

Ordfront