ÅSIKT

Att utnyttja en massaker

LARS HENRIKSSON om ett blodigt minne som blir film – och politik

Ur dokumentärfilmen ”Nanking” av Ted Leonsis, som visas på Göteborgs filmfestival nu på torsdag.
Ur dokumentärfilmen ”Nanking” av Ted Leonsis, som visas på Göteborgs filmfestival nu på torsdag.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur dokumentären ”Nanking”. Li Su Fen, vittne till massakern.
Ur dokumentären ”Nanking”. Li Su Fen, vittne till massakern.

För drygt 70 år sedan, julen 1937, var de kejserliga japanska styrkorna i full färd med att begå en av 1900-talets värsta krigsförbrytelser, slakten på det nationalistiska Kinas huvudstad Nanking (i dag Nanjing).

Med förakt för internationella konventioner, krigslagar och mänskliga rättigheter mejades flyende och kapitulerande soldater ner och en sex veckor lång plundring av staden, med massvåldtäkter och massakrer på tillfångatagna soldater och civila, inleddes. I efterlämnade dagböcker berättar officerare, precis som nazisterna några år senare, om praktiska bekymmer med att organisera det storskaliga mördandet.

Hur många som dödades är ännu oklart. Tokyotribunalen kom fram till 100 000–200 000, den kinesiska regeringen anger 300 000 medan andra, som den svenske historikern Björn Kjellgren, hamnat på betydligt lägre siffror. Att det handlade om massmord, i flera fall sällsynt bestialiskt genomförda, torde dock stå utom allt tvivel och av Tokyotribunalens sju dödsdomar mot höga japanska politiker och militärer grundades tre bland annat på ansvaret för massakern.

Efter tribunalen blev det märkligt tyst om Nanking. Revolutionen i Kina och kriget i Korea förvandlade Japan från ockuperad fiende till viktig allierad för USA, krigsförbrytare benådades och gjorde karriär och ingen var intresserad av gamla brott. Inte heller i Maos Kina talade man gärna om övergreppen – efter revolutionen 1949 skulle kineserna skildras som hjältar och inte som offer. Den första kinesiska romanen om händelserna, Ah Longs Nanjings blodiga offer, skrevs 1939 men kom ut först 48 år senare. Och den bok som historiker vid universitetet i Nanking gav ut 1962 hemligstämplades av myndigheterna.

Att Japan och Kina upprättade förbindelser på sjuttiotalet – och att Kina fick hjälp från Japan – blev ytterligare ett skäl till att inte riva upp gamla sår.

Det var först 1997, med kinesisk-amerikanskan Iris Changs bok The rape of Nanking ( Nanjing: massakern på en kinesisk stad. Historiska media, 2007) som massakern blev en fråga i bredare kretsar. Boken, som aldrig kommit ut i Japan, är omstridd eftersom Chang uppenbarligen slarvat med fakta och dessutom tenderar att överdriva det japanska förnekandet.

Ändå är det till stor del Changs förtjänst att historien om Nanking lyftes fram ur glömskan, och i samband med sjuttioårsminnet av händelsen kommer nu ett stort antal filmer som skildrar massakern, några med Changs bok som direkt inspiration.

Actionregissören Simon West ( Lara Croft, Con air) har gjort den påkostade spelfilmen Purple mountain och AOL -direktören Ted Leonsis har själv finansierat och producerat den Oscarsnominerade dokumentären Nanking som via Kinas statliga tv kommer att nå 138 miljoner hushåll. Den senare visas på torsdag på Göteborgs filmfestival.

Från Tyskland kommer ett drama och en dokumentär kring ”den gode nazisten” Rohn Rabe som i spetsen för den utländska kolonin räddade många kinesers liv, även detta en historia som lyftes fram av Chang.

I Kina gör regissören Lu Chuan Nanking! Nanking! och den Hongkongbaserade regissören Yim Ho Nanking xmas 1937. Båda har fått trassel med staten och kommunistpartiet som är mer intresserade av en politiskt användbar skildring än en historiskt riktig.

Det japanska bidraget kommer från ett diametralt motsatt håll. I Sanningen om Nanking avfärdar regissören Satoru Muzushima hela massakern som kinesisk propaganda. Inga brott begicks i Nanking och de som straffades för massakern skildras som Kristusfigurer som fick bära allas skuld.

Muzushima må vara en tokstolle men han är varken isolerad eller ensam. Historierevisionismen har ökat i Japan – som en del av den nynationalistiska vågen i alla samhällslager.

I Washington Post publicerades i somras en helsidesannons, undertecknad av akademiker, journalister och en rad parlamentsledamöter och före detta ministrar. Under rubriken Fakta förnekade de ett annat av den japanska krigsmaktens brott: tvångsrekryteringen av kvinnor till fältbordellerna.

Även om förnekarna i Japan är en liten minoritet är de en del av den våg av nationalism som de båda senaste premiärministrarna, Koizumi och Abe, försökt uppamma. Samtidigt som den statsunderstödda kapitalism som präglat efterkrigstiden avskaffas och ersätts av nyliberalism – mer eller mindre på order från USA – vill den politiska eliten få folk att tro att man håller på att återskapa ett traditionellt Japan med trohet mot kejsaren och patriotiska värden.

När minnet av Nanking lyfts fram i Kina handlar det också om nya politiska vindar. I dag handlar det inte om att återuppliva det kommunistiska förflutna, eftersom hänvisningar till klassintressen och kamp mot kapitalism lätt skulle kunna slå tillbaka mot de styrande. Nu är det en klasslös nationalism som ska motivera kommunistpartiets fortsatta maktmonopol som garant för den nationella säkerheten. Som offer för japansk aggression kan Kina dessutom ställa sig på samma sida som grannländerna, som även de utsatts för japanska övergrepp. I dag handlar det inte om befrielsekamp utan om marknadsandelar och handelskontrakt.

Lars Henriksson