ÅSIKT

Stackars brats – och en bit svart historia

Rapport från GÖTEBORGS FIMLFESTIVAL

1 av 4
Ur ”Blue eyelids”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mexikanska regissörer har haft avsevärda framgångar på senare år, med Alejandro Gonzales Inarritus Babel och Guillermo del Toros Pans labyrint på kritikernas topplistor. Göteborgs filmfestival har satt fokus på detta ”nya Mexiko” – hur ser återväxten ut?

Jodå – fast mer exotisk än riktigt bra.

Mest omskriven är den duktige skådespelaren Gael Garcia Bernals regidebut Deficit, där han själv spelar huvudrollen som den odräglige överklassdandyn Cristobal som bjuder på ff-fest i lyxvillan. Föräldrarna har schappat till Schweiz, faderns rikedom bygger på skumraskaffärer som är på väg att avslöjas.

Kvar i huset finns också tjänstefolket som inte får ut sin lön, pengar saknas. Medan bratsen festar loss vid poolside står det allt klarare att detta är en dans på avgrundens rand, åtminstone för Cristobal.

Ändå vill det sig inte riktigt, det blir en halvhjärtad sex, drugs och rock’n’roll-historia, en oförlöst film med tio roller som söker en regissör. En attack på klassklyftorna i Mexiko kräver lite mer än en förbiskymtande (och obegriplig) strejk vid en golfbana. Här blir kontentan mest ” det är rätt synd om miljonärsbarnen”.

Ensamhet och social vanmakt är temat i två av festivalens mexikanska urval: Blue eyelids, regi Ernesto Contreras och Two embraces, regi Enrique Begne. Den förra handlar om Marina, som vinner en resa till en badort och som ressällskap söker upp en gammal skolkamrat, lika ensam och tafatt i livet som hon. En mer ordlös film har jag sällan sett, med dessa två själar som vilset trevar sig fram mot varann för att ändå finna någon sorts mening i tillvaron. Däremot hade jag gärna varit utan schablonsymbolen med den gamla damen som släpper ut sina burfåglar i frihet.

Då är det mera fart och fläkt över Two embraces, två helt fristående filmer som hålls ihop av en …?kram. Butiksbiträdet

Silvana kramar om den efterhängsne, något yngre Paco för att han ger henne kamratskap och värme, att han inte är ute efter att utnyttja henne. Den andra berättelsen handlar om taxichaffisen Joaquin, vars kund får stroke i taxi­n. Efter att ha avlämnat honom på sjukhuset tar han sig in i mannens lägenhet, där dottern Laura, som inte sett fadern på sjutton år, bor. Här uppstår ett vänskapsförhållande som tangerar kärlek; Juaquin blir den far hon aldrig haft.

Den mexikanska film som gjort störst intryck (jag har inte sett alla) ärändå Christiane Burkhardts dokumentär Tracing Aleida. Den handlar om en kvinna, Aleida, som med sammanbiten energi gör allt för att leta rätt på sin bror som var en av de tusentals som försvann under regimens ”smutsiga krig” mot oppositionen under 70-talet. Brodern återfinns så småningom, han hade adopterats från ett barnhem av ett amerikanskt par. Återföreningen är inte oproblematisk, brodern var bara tre-fyra år när han sårades i inbördesstridernas tumult och minns inget av livet innan barnhemmet. Nu får han plötsligt två familjeband, två släkter. Slutackordet blir dock positivt, de två syskonen verkar finna varandra. Någon utredning om hur många som dog i kriget – och vem som var ytterst ansvarig – har aldrig gjorts.

Gunder Andersson