ÅSIKT

Våld, droger & kvinnoförtryck

JOHN PILGER reste till Afghanistan. Här är hans bild av "det goda kriget"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kvinnor i Afghanistan. Räddade av västvärlden?
Foto: Foto: AP
Kvinnor i Afghanistan. Räddade av västvärlden?

Jag hade föreslagit Marina att vi skulle träffas på en säker plats, på Intercontinental Hotel där utlänningar bor när de besöker Kabul, men hon sa nej. Hon hade varit där en gång och blivit arresterad av regeringsagenter, som trodde att hon tillhörde Rawa. Vi träffades i stället på ett säkert gömställe, som man tog sig fram till genom bombad bråte som en gång i tiden varit gator, där människor nu lever som jordbävningsoffer i väntan på undsättning.

Rawa står för Revolutionary association of the women of Afghanistan (afghanska kvinnors revolutionära förbund), en organisation som sedan 1977 har riktat världens uppmärksamhet mot kvinnors och flickors lidande i detta land. Som organisation saknar den motstycke i världen. Rawa är en feministisk ledstjärna, här arbetar de allra modigaste av aktivister. År efter år har medlemmar i Rawa i hemlighet rest genom Afghanistan och undervisat vid hemliga flickskolor, tagit hand om isolerade och misshandlade kvinnor, filmat övergrepp med kameror som de haft gömda inne i sina burkadräkter. De var talibanregimens oförsonliga fiender när ordet taliban knappast nämndes i västvärlden: när Clintonadministrationen i hemlighet uppvaktade mullorna för att oljebolaget Unocal skulle få tillstånd att bygga en oljeledning tvärsöver Afghanistan från Kaspiska havet.

Ja, Rawas insikter om västerländska regeringars egentliga avsikter och hyckleri grundar sig på en sanning om Afghanistan som förtigs i nyhetsförmedlingen, där man nu talar om Afghanistan som ”det goda kriget”. Vid vårt möte bar Marina slöja för att dölja sin identitet. Marina är hennes nom de guerre. Hon sa: ”Vi, kvinnorna i Afghanistan, blev inte en angelägenhet för västvärlden förrän efter 11 september 2001, när talibanerna plötsligt blev Amerikas officiella fiende. Visst, talibanerna förtryckte kvinnor, men de var inte unika i det avseendet, och vi har ogillat västvärldens tystnad när det gäller de väststödda krigsherrarnas grymheter; de är inte bättre än talibanerna. De våldtar och kidnappar och terroriserar, men de innehar likafullt taburetter i Hamid Karzais regering. På vissa sätt var vi tryggare under talibanerna. Då kunde man färdas genom Afghanistan längs vägarna och känna sig säker. Nu sker det med risk för livet.”

Sanningen om ”det goda kriget” hittar man i de övertygande bevisen för att 2001 års invasion, som många i västvärlden menade var ett rättfärdigt svar på attackerna den 11 september, i själva verket planerades två månader före 11/9. Det mest akuta problemet för Washington var inte talibanernas kopplingar till Usama bin Ladin utan risken för att talibanerna skulle förlora kontrollen över Afghanistan till mindre pålitliga mujahedingrupperingar, ledda av krigsherrar som hade finansierats och beväpnats av CIA för att utkämpa USA:s krig genom ombud mot de sovjetiska ockupanterna på 1980-talet.

Dessa mujahedingrupper, som gick under beteckningen Norra alliansen, var till stor del en skapelse av Washington, som trodde att ”jihadkortet” skulle kunna spelas ut för att undergräva Sovjetunionen. Talibanerna var en produkt av samma strategi, och under Clintonåren beundrades de för sin ”disciplin”. Eller, som Wall Street Journal uttryckte det: ”[talibanerna] är de aktörer som har störst möjlighet att åstadkomma fred i Afghanistan i detta historiska ögonblick.”

Det ”historiska ögonblicket” var en hemlig överenskommelse som talibanregimens mullor och Clintonadministrationen hade undertecknat om oljeledningsprojektet. I slutet av 1990-talet hade emellertid Norra alliansen trängt djupare och djupare in på territorium som kontrollerades av talibanerna, som av det skälet inte längre ansågs ha den ”stabilitet” som Washington krävde av en sådan viktig klient. Det var själva beständigheten i detta klientförhållande som hade varit en förutsättning för USA:s stöd, och talibanernas motvilja mot mänskliga rättigheter saknade betydelse i sammanhanget.

Talibanerna, som var övertygade om att det var Usama bin Ladins närvaro i landet som låg bakom försämringen i relationerna till Washington, försökte i början av 2001 att göra sig av med honom.

Enligt en överenskommelse som förhandlades fram av ledarna för Pakistans två islamistiska partier, skulle bin Ladin försättas i husarrest i Peshawar. En prästtribunal skulle därefter ta ställning till bevis mot honom och bestämma huruvida han skulle åtalas eller överlämnas till amerikanerna. Om detta verkligen skulle ha skett vet ingen, och Pakistans Pervez Musharraf la in sitt veto mot planen. Enligt den dåvarande pakistanske utrikesministern, Niaz Naik, sa en högt uppsatt amerikansk diplomat till honom den 21 juli 2001 att man hade beslutat att talibanerna skulle sopas bort ”under en bombmatta”.

Angreppet mot Afghanistan i oktober 2001, som hälsades som den första ”segern” i ”kriget mot terrorismen”, och dess efterverkningar har orsakat tusentals civila dödsfall, som i ännu högre grad än krigets offer i Irak förblir osynliga för västerländska ögon. Gulam Rasuls familj är ett typiskt fall. Klockan var kvart i åtta på morgonen den 21 oktober i fjol. Rasul, som är rektor på en skola i staden Khair Khana, hade just avslutat frukosten tillsammans med sin familj och gått ut för att prata med en granne. Kvar inne i huset fanns hans hustru Shiekra, hans fyra söner, den minste tre år och den äldste tio, hans bror och dennes hustru, och hans syster och hennes man. Han tittade upp mot himlen och såg ett flygplan som flög i sicksack, och ögonblicket därpå exploderade hans hus i ett eldklot bakom honom.

Nio människor dog i detta angrepp av ett amerikanskt F-16-plan, som släppte en 250-kilosbomb. Den enda överlevande var en av hans söner, Ahmad Bilal. ”De flesta människor som dödas i detta krig är inte talibaner; de är oskyldiga”, sa Gulam Rasul till mig. ”Var mördandet av min familj ett misstag? Nej, det var det inte. De flyger i sina plan och de ser ner på oss, det simpla afghanska folket, som inte har några flygplan, och de bombar oss för vår förstfödslorätt, med fullständigt förakt.”

Den brittiska militären har spelat en viktig roll i detta våldsutövande. Den har trappat upp bombningarna från hög höjd med uppemot 30 procent sedan den tog över befälet över Natostyrkorna i Afghanistan i maj 2006. Detta resulterade i mer än 6 200 afghanska döda förra året. En konstruerad nyhetshändelse i december förra året var ”talibanfästet” Musa Qalas ”fall”, i södra Afghanistan. Marionettregeringens styrkor tilläts ”befria” de ruiner som amerikanska B-52-plan lämnat efter sig.

Vad rättfärdigar detta våld? Olika amsagor har producerats – ”demokratibyggande” är en sådan. Denna täckmantel är särskilt populär i Australien, där den nye premiärministern, Kevin Rudd, inte har uttryckt något intresse för ett tillbakadragande av Australiens truppstyrka. ”Kriget mot drogerna” är det mest perversa av alla svepskäl.

När amerikanerna invaderade Afghanistan 2001 var de mycket framgångsrika i ett avseende. De åstadkom ett abrupt slut på ett historiskt förbud mot opiumproduktion som talibanregimen hade infört. En FN-tjänsteman i Kabul beskrev för mig förbudet som ”ett modernt mirakel”. Miraklet upphävdes snabbt. Som belöning för att Norra alliansens krigsherrar stödde Karzais ”demokrati”, tillät amerikanerna dem att återplantera landets hela opiumskörd 2002.

I 28 av de 32 provinserna återupptogs odlingen omedelbart. I dag kommer 90 procent av opiumet på världsmarknaden från Afghanistan. 2005 uppskattade en statlig brittisk utredning att 35 000 barn i det här landet missbrukar heroin.

Tony Blair uttalade en gång de minnesvärda orden: ”Till det afghanska folket ger vi följande löfte: Vi kommer inte att överge er … [Vi kommer att] erbjuda er en väg ut ur den fattigdom som nu präglar er eländiga tillvaro.” Jag tänkte på de orden när jag fick syn på några barn som lekte inne i en förstörd biograf. De var analfabeter och kunde därför inte läsa affischen som varnade för att det låg outlösta multipelbomber bland bråten.

FAKTA

Översättning: Tor Wennerberg

John Pilger