ÅSIKT

TÄNK INTE SJÄLV

Lars Mikael Raattamaa om Gert Wingårdh och patriarkatets arkitektur

1 av 3 | Foto: James Silverman
VillAnn – villans husfasad ut mot havet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Patriarkat är en bok dikter av Niclas Nilsson. Det kan vara ett bra ställe att börja på. Utställningen om Gert Wingårdh på Röhsska museet, Åtta hus, börjar med en text på glasdörren. Det står att jag ska låta mig styras av instinkt. Det är som på universitetsbiblioteket i Uppsala, Carolina rediviva. Där finns det en skylt som säger ”No tourists”, är du inte från en värld av docenter eller arkitekter så tänker du en extra gång: ”Är jag bara en turist? Har jag den rätta instinkten? Tänker jag för mycket?” Och då har du redan tänkt för mycket.

Utställningen består av åtta hus som Gert Wingårdh har ritat: Stora modeller och till det texter med rubriker som NATUR eller NORDISK. På väggarna hänger det jättestora bilder, lite som i resebroschyrer. Och på kortväggen där jag kom in hänger en jättestor bild av ett ansikte som jag får anta är Gert Wingårdhs eget.

Gert Wingårdh vill visa stora fina modeller och väggar täckta med bilder, men sen då? Javisst ja, jag skulle ju inte TÄNKA så mycket. Bara gå på instinkt. Men varför då? Vad är det för fel med att tänka? Jag gillar konst och arkitektur som ställer frågor, som är lite konstig, som inte är just det som förväntas. Där jag får stå och undra.

När två olika material bildar en och samma yta säger man i arkitekturen att de ligger i liv med varandra. Det är ett lite konstigt uttryck för det kan vara jättefint med hus där inga skarvar syns men det är sällan det som ger liv. Som får mig att tänka (nu är jag där igen). Wingårdhs arkitektur är alltid i liv med sig själv. Det är det närmaste en karaktär jag kommer. Ett Wingårdh-hus känner man inte igen om man inte redan vet. Visst är det intressant med olikheter, konstnärer som förändrar sig, men det borde väl finns någon inre drivkraft? Wingårdh skriver: ”Jag har aldrig ritat något bara för att jag haft lust.”

Det finns en arkitekturideologi numer som säger att jag ställer bara i ordning en yta där människorna själva får bestämma vad de ska göra. Och det låter ju förrädiskt altruistiskt. Arkitekten gör bara ett tomt rum. Man kan se det till exempel i Wingårdhs flitigt publicerade VillAnn. Han beskriver hur han bara följt de föreskrivna bestämmelserna för tomtens gränser och husets högsta tillåtna höjd med sin 40 centimeter tjocka betong, som blir murar, väggar, tak, terrass. Men det finns alltid förutsättningar. Det finns inget sådant som ett neutralt rum. Det är bara drömmen om oberoendets makt. Utsikten över havet kostar pengar. Jätteporträttet på kortväggen kostar pengar. Wingårdh refererar till arkitekten Louis Kahn. Han som notoriskt sökte efter det ”naturliga” och beskrev pladdrig arkitektur med skämtet om att en kamel är en häst byggd av en kommitté.

Michel Foucault menade att den makt som är svårast att förstå inte är den straffande makten utan den goda makten. Det han kallade herdemakten. Den gode herden som offrar sitt liv för sina lamm, den vill inte analyseras, den vill bara finnas där, i bakgrunden, utan skarvar, neutral, i liv. Herdemakten, eller den pastorala pastorsmakten, det är patriarkatet. Som Niclas Nilsson skriver ”Rummet närmar sig en slags fulländning för att man inte vänder bort blicken”. Det är lika viktigt att vända sig om i arkitekturen som överallt annars, vända bort blicken och tänka, vad är det här? Är det verkligen så fulländat, utan skarvar, eller är det bara för att jag har tittat så länge.

Men jag kan inte lämna Gert Wingårdh i sticket där. Jag måste fortsätta tänka, fast jag inte får. Under rubriken MINNE som handlar om ett förslag till ett skulpturmuseum i Marl i Ruhrområdet skriver han om hur han åkte husvagn med sina föräldrar i det sönderbombade Tyskland. Han skriver om hur Europa byggde upp sig själv och en ny historia efter kriget. Han skriver om hur spår lämnas i betongen efter gjutningen. Och jag tittar på huset. Men allt jag ser är ett långt smalt fyrkantigt rör där arkitekten överlåtit frågan om avgjutningar till en konstnär som låtit ett par trädstammar lämna spår på fasaden. Det är allt som syns av historien i ett hus byggt efter år 2000.

Jag försöker igen. Och när jag tar de första underrubrikerna från varje text får jag ordräckan: ”Två år – Lagen – Sex år – På nytt – 56 år – 55 år – Identitet – Upphov.” Anar jag ett försök till självanalys? En liten spricka där materialen inte är exakt i liv med varandra? Men nej. Snart står det: ”Det tunga murverket strävar efter kroppens / tyngd och fasthet / De smala hålen bekräftar / murens slutenhet / I spalten blir byggnadsmassans laddning / som mest förtätad.” Om Wingårdh söker något över huvud taget är det en ursprunglig materiens inneboende vilja, det egentliga, hur det borde vara och alltid borde ha varit. Och så vill han nå oberoende. Det blir tråkigt och konservativt. Det här är bara ”god” arkitektur (gå på instinkten som den borde vara, tänk inte själv!), det här är patriarkatets arkitektur, det här är arkitektur efter historiens slut.

FAKTA

Arkitektur

Gert Wingårdh

ÅTTA HUS

Röhsska museet, Göteborg

T o m 27 april

Lars Mikael Raattamaa