ÅSIKT

Här lyser von Hausswolff

ULRIKA STAHRE hittar meningen med hörnen... JENNY TUNEDAL ser det oåtkomliga

1 av 3
Annika von Hausswolff, ”Utan titel”, 2006. Cortesy Samling Magasin 3 Stockholm Konsthall
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■När Magasin 3 visar en stor retrospektiv med Annika von Hausswolff så är det ett sätt att visa samlingarna, att skapa och öka olika sorters kulturella kapital. Detta blir nästan onödigt tydligt när man kommer ner en trappa, till det monumentala rum som så ofta tidigare rymt nya, platsspecifika, verk. Här är fotografierna hängda som i ett renässanspalats, som i furstens/samlarens hem.

De fyller väggarna, inte bara i en rad utan i dubbla. Fotografiernas storlek och stämning – monumentala, uppfordrande, undflyende – betonar hängningens karaktär. Resultatet blir en ögonvärk, ett desperat sökande efter visuell mening i helheten när den kanske borde sökas i enskilda verk.

■ ■Men jag glider oavbrutet in i det övergripande. Och visst är det något med hörnen. Visst befinner sig människor ofta där. Inträngda, gömda, kanske i behov av skydd. Och samtidigt: allt detta hårda ljus. Fotografiets själva ursprung, både när objektet måste belysas och när filmen (åtminstone i den analoga kameran) måste det. Ljus blir materia och de vid det här laget nästan ikoniska fotografierna – många från 2000-talets början men ändå redan så klassiska – har nästan blivit bara ljus igen.

Titlarna är ofta långa och pekar någon annanstans än bildens motiv, något som tillsammans med en del lätt surrealistiska motiv ger von Hausswolff ett drag av René Magritte och en bildtradition som må ha varit elitistisk i sin linda men som vuxit till allmängods.

Man kan sjunka in i det oroliga, som i den lite oordnade soffan (vad har hänt?), i gardinen som är upplyst inifrån (eller utifrån?). Man kan leta efter hörnen i Ich bin die Ecke aller Räume, en helt ny installation (som också gett namn till utställningen) som vänder ryggen mot betraktaren, framhärdar i funktionslöshet och onåbar sensualitet, i att vara tydlig kropp/form/arkitektur.

■ ■Verket har ett massivt ”jag”. Utställningen har snarare ett ”vi”. Kvar i minnet stannar återseendeglädjen och tre små diskreta collage – det enda som inte tillhör Magasin 3-samlingarna. Upprepningen i Vart tog du vägen Nadja Comaneci? förvandlar åtminstone för mig ett vagt barndomsminne till en åkallan. En flickighetens triumf. Omöjlig och sann. Ett eget hörn i alla rum.

FAKTA

Konst

Annika von Hausswolff

ICH BIN DIE ECKE ALLER RÄUME

Magasin 3, Stockholm

T o m 8 juni

JENNY TUNEDAL ser det oåtkomliga

■ ■Ich bin die Ecke aller Räume av Annika von Hausswolff är en stor utställning, lång tid, stor mängd: rikedom, skönhet, våld. En samling. Ett album på konsthallens nedre botten.

En alldeles särskild bortvändhet. I den här vita salen tittar ingenting tillbaka. Människor vänder ryggen till eller blundar. Rosa soffor, hårda element, vridna skjortor säger att någonting har hänt, kanske alldeles nyss, men inte vad.

Annika von Hausswolff avbildar det oåtkomliga. Det oåtkomligas oåtkomlighet. Det känns som en motståndsrörelse. Bilderna är så intakta. Bildernas motiv är så intakta. De lämnar mig ensam och ingen ro. Blicken blottas, står obesvarad. Jag har svårt att stå länge framför varje bild. Jag vill aldrig gå ifrån dem. De är så blanka. Ogenomträngliga, som frånvaro.

■ ■På bilden har kvinnan kassar i händerna, som tyngder av vitt papper. En föreställning om en kvinna som bär kassar i båda händerna och på väg ut ur eller in i situationen. Hennes rygg är stark och nästan avklädd. Hon vänder sig bort eller står bara där, bortvänd. Hon är ensam där eller jag är ensam här. Inget hem och ingen hemlighet.

Kanske är kroppen starkast på baksidan. Skyddad och oskyddad. Täckt av hud. Täckt av bild. Kroppen innanför bilden. Bildens gräns. Gränssnitt, glans ljus. En mildhet som bilden behåller. Ljuset är inte strålande. Inte varmt, men kroppstempererat.

Det heter att blixten slår. Det heter att blicken skär.

Vad är det betraktaren vill ha med sin blick? En spegel, en sensation, en bekräftelse, en utväg/undanflykt, ett värde. Makten över bilden och dess innehåll. En bild heter Flicka med motorsåg och hon har verkligen en motorsåg i händerna och blundar som ett barn och hon ser inte mig när jag ser henne. Hon står lika oåtkomlig som barndomen. Och sågbladet i hennes händer är ett vapen och att hon blundar är hennes vapen. Skönheten bor i betraktarens öga, och våldet.

En oförklarbar skulptur heter Ich bin die Ecke aller Räume. Tungt tyg bakom hårt glas. En vägg av gullfiber, som giftgul tjock filt. ”Man kan gå runt den, men man kan aldrig få överblick.” Det finns ingen möjlighet att behärska den. Det finns ingen möjlighet att se runt eller genom ett hörn. Jag kan inte röra tyget med händerna, tyget rör mina ögon nu. Det är blått och slutet, det är oberörbart. Det ser mjukt ut och framkallar längtan efter att vara dold och att få lov att dölja.

■ ■Kvinnan är i färd med att bära sina kassar. Jag minns henne eller bilden av henne. Bilden som täcker minnet. Minnet som täcker ett annat minne. Det är inte helt kronologiskt. Det finns inget hem och kanske ingen hemlighet. Det finns ingen möjlighet att skära genom ett minne som täcker ett annat minne som glas som täcker ett tungt tyg. Hon står kvar långt senare. Kan jag minnas hennes blick om jag aldrig har sett hennes ögon?

Ulrika Stahre