ÅSIKT

Bubblan som sprack

NAOMI KLEIN om ägarsamhällets uppgång och fall

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Naomi Klein.
Naomi Klein.

Minns ni ”ägarsamhället”, ett stående inslag i flera av George W Bushs viktigaste tal under hans första fyra år som president? ”Vi håller på att skapa ... ett ägarsamhälle i detta land, ett där fler amerikaner än någonsin förut kommer att kunna öppna dörren till sin bostad och säga välkommen till mitt hus, välkommen till min lilla egendom”, sade Bush i oktober 2004. Den konservative debattören Grover Norquist förutspådde att ägarsamhället skulle bli Bushs största bedrift, något som han skulle bli ihågkommen för ”långt efter att människor glömt hur man uttalar eller stavar till Falluja”. Men i Bushs sista tal till nationen lyste detta tidigare allestädes närvarande begrepp med sin frånvaro. Och inte undra på: i stället för att vara ägarsamhällets stolte far har Bush förvandlats till dess dödgrävare.

Långt innan ägarsamhället fick sitt mysiga namn hade den bakomliggande idén varit en viktig orsak till den högerinriktade ekonomiska revolutionens framgångar runt om i världen. Idén var enkel: om arbetarklassens medlemmar ägde en liten del av marknaden – en belånad bostadsrätt, en aktieportfölj, ett privat pensionssparande – skulle de upphöra att betrakta sig som arbetare och i stället börja uppfatta sig själva som ägare, med samma intressen som sina chefer. Det innebar att de skulle kunna rösta på politiker som lovade att höja företagens vinster snarare än att förbättra arbetsförhållandena. Klassmedvetandet skulle bli ett minne blott.

Det var länge frestande att avfärda ägarsamhället som en innehållslös slogan – ”humbug”, som förre arbetsmarknadsministern Robert Reich uttryckte det. Men ägarsamhället fanns i verkligheten. Det var svaret på de hinder som länge stod i vägen för politiker som ville föra en politik som gynnade de rika. Problemet bestod i att människor tenderar att rösta i enlighet med sina ekonomiska intressen. Till och med i det rika USA tjänar de flesta människor mindre än genomsnittsinkomsten. Det betyder att det ligger i majoritetens intresse att rösta på politiker som lovar att omfördela rikedomar uppifrån och ner.

Så vad göra? Det var Margaret Thatcher som kom på lösningen. Hennes ansträngningar koncentrerades på Storbritanniens allmännyttiga bostäder, council estates, där det bodde massor av orubbliga labouranhängare. I en djärv satsning erbjöd Thatcher starka incitament för de boende att köpa sina lägenheter i allmännyttan till reducerat pris (ungefär som Bush gjorde ett par decennier senare genom att främja bolån med hög risk, så kallade subprime mortgages). De som hade råd blev bostadsrättsinnehavare medan de som inte hade råd fick nästan dubbelt så hög hyra som förut, vilket ledde till en explosionsartad ökning av antalet hemlösa.

Som politisk strategi betraktat fungerade det: boende i hyreslägenheter fortsatte att vara emot Thatcher, men opinionsundersökningar visade att mer än hälften av de nyblivna bostadsrättsägarna faktiskt flyttade över sina sympatier till det konservativa partiet. Bakom förändringen låg en psykologisk förskjutning: dessa människor tänkte nu som ägare, och ägare tenderar att rösta på tories. Ägarsamhället som politiskt projekt var fött.

På andra sidan Atlanten vidtog Reagan en rad politiska åtgärder som på liknande sätt övertygade allmänheten om att klasskillnader inte längre förekom. 1988 var det bara 26 procent av amerikanerna som i opinionsundersökningar svarade att de levde i ett samhälle som var indelat i rika och fattiga – 71 procent förkastade hela idén om klasser. Det verkliga genombrottet kom dock på 1990-talet, med ”demokratiseringen” av aktieägandet, som ledde till att nästan hälften av alla amerikanska hushåll ägde aktier. Aktiekursbevakning blev ett nationellt tidsfördriv, och börsrapporteringen fick större utrymme än väderprognoserna i tv. Vanligt folk hade nu intagit Wall Street, fick vi höra.

Än en gång varförändringen psykologisk. Aktieägandet utgjorde en relativt liten del av genomsnittsamerikanens tillgångar, men i företagsutflyttningarnas och arbetskraftsnedskärningarnas epok genomgick denna klass av amatörinvesterare en tydlig medvetandeförändring. Så fort en ny omgång avskedanden tillkännagavs, vilket skickade ytterligare en aktiekurs upp i höjden, så reagerade många inte genom att identifiera sig med dem som hade förlorat sina jobb, eller genom att protestera mot den politik som hade lett till avskedandena, utan genom att ringa sina mäklare för att ge köpinstruktioner.

Bush kom till makten fast besluten att ytterligare förstärka denna trend. Han ville föra över de offentliga pensionskontona (social security) till Wall Street och ge minoritetsgrupper – som traditionellt står långt från republikanerna – större möjligheter att äga sitt boende. ”Mindre än 50 procent av svarta och spansktalande amerikaner äger ett hem”, konstaterade Bush 2002. ”Det är alldeles för få.” Han uppmanade det halvoffentliga bolåneinstitutet Fannie Mae och den privata sektorn ”att frigöra miljontals dollar, att göra dem tillgängliga för köp av egna hem” – en viktig påminnelse om att aktörerna bakom de osäkra bolånen agerade på uppmaning från högsta politiska nivå.

I dag har ägarsamhällets grundläggande löften brutits. Först sprack it-bubblan; därefter tvingades anställda se på medan deras pensionskapital smälte bort i Enrons och Worldcoms konkurser. Och nu har vi bolånekrisen: mer än två miljoner hus- och bostadsrättsägare riskerar att förlora sina hem. Många länsar sina pensionsfonder – sin andel av aktiemarknaden – för att betala räntorna på bostadslånen. Wall Street intresserar sig inte längre för vanligt folk. För att undvika regleringar och granskningar söker sig stora investerare nu bort från handeln med börsnoterade aktier mot den onoterade riskkapitalmarknaden. I november gick Nasdaq samman med flera privata banker, däribland Goldman Sachs, och bildade Portal alliance, en privat onoterad aktiemarknad som endast är öppen för investerare med tillgångar i hundramiljonerdollarsklassen. På kort tid har gårdagens ägarsamhälle förvandlats till dagens samhälle för bara rika medlemmar.

Massavhysningarna från ägarsamhället får djupgående politiska följder. Enligt en opinionsundersökning som gjordes i september uppger 48 procent av amerikanerna att de lever i ett samhälle som är indelat i rika och fattiga – en nästan dubbelt så stor andel som 1988. Endast 45 procent anser sig tillhöra de bemedlade. Vi ser med andra ord en dramatisk återgång till just den klassmedvetenhet som ägarsamhället försökte radera ut. Klasstänkandet är tillbaka. Och de marknadsliberala ideologerna har förlorat sitt mest kraftfulla verktyg.

FAKTA

Översättning Tor Wennerberg.

Artikeln är tidigare publicerad i The Nation (www.thenation.com).

Naomi Klein