ÅSIKT

Statens nyheter

BJÖRN ELMBRANT diskuterar en debattbok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den tidigare vd:n för Sveriges Television (SVT) Christina Jutterström utkommer den här veckan med en välskriven och pedagogisk bok om public service i tv och radio.

Utgivningen är vältajmad. Den politiska debatten om public service hårdnar nu när den statliga utredningen, ledd av Rose-Marie Frebran, snart ska redovisa sina slutsatser.

Om Jutterströms syfte med boken är att styra upp den debatten, kan man undra om resultatet inte blir kontraproduktivt. För medvetet eller omedvetet ger hon oss inblickar i SVT:s dåliga självförtroende.

Här finns det sida upp och sida ner den välkända paniken om ett nytt medielandskap och nya plattformar. Men om folk vill ha tv-nyheter i telefonen, på vilket sätt förändrar det public services uppgifter?

Ju mer brus och ju fler rykten som sprids på internet, desto viktigare blir det att ha ett stort tv-bolag och ett stort radiobolag, avgiftsfinansierade kunskapsföretag med en egen tanke, en egen vilja och med gott omdöme. Public service kommer alltid ha sin publik. Säkerligen mindre än i dag, men ändå stor.

Det förändrade medielandskapet blir för Jutterström en förevändning för vad hon kallar en ”kraftsamling”. Hon dammar av sin gamla käpphäst att SVT ska sluka Sveriges Radio och Utbildningsradion. Man det blir som om en elefant skulle dela säng med en kanin och en grävling – de mindre djuren blir lätt mosade.

Men dessvärre går hon också i bräschen för en stor gemensam nyhetsredaktion för radio och tv, med gemensamma utrikeskorrespondenter.

Hon förnekar därvid sig själv. När vi på 70-talet var kollegor på TV2:s Rapport slogs vi tillsammans mot den stora centraliserade nyhetsredaktionen, TV-Nytt, som löd direkt under radiochefen. Då var hennes argument mångfaldens betydelse, med flera redaktioner som gjorde skilda nyheter och olika bedömningar.

Föråldrat, tycker hon i dag. Inte alls. Trots att hon de senaste åren varit vd för Sveriges viktigaste medieföretag tycks hon helt ha missat vad som är ett stort demokratiskt problem i Sverige, den växande och ängsliga likformigheten i nyhetsbedömningen.

Jutterström hoppas att en centralisering av nyhetsförmedlingen ska frigöra resurser att gräva fram avslöjanden om lobbyisternas växande manipulation av politik och nyheter. Det är förvisso en journalistik vi saknar i dag. Men uppslaget känns lite påklistrat, med tanke på att SVT sedan länge avskaffat sina mediegranskande program.

När fan bli gammal blir han religiös. När tv-chefer går i pension blir de centerpartister. I boken lämnar Jutterström den ortodoxa ståndpunkten att behålla tv-licensen till varje pris. Nu säger hon, som centern, att finansieringen ska ske med en skatt över skattsedeln, men med ”raka rör”, det vill säga att pengarna inte ska gå över budgeten utan direkt till public service-bolagen.

Hennes argument för den här lösningen är inte ointressant: 90 procent av medborgarna betalar radio/tv-licensen i dag, men hur ser det ut om tio år?

Tillåt mig dock tvivla på att det kan bli ”raka rör”. Motororganisationer har i åratal drivit kravet att bilskatten ska gå direkt till vägbyggen. Men alla finansministrar skyr öronmärkta skatter, för de inskränker deras makt.

Risken med Jutterströms utspel är att hon ökar legitimiteten i att avskaffa tv-licensen, och att det faktiskt blir en skatt, men utan ”raka rör” till verksamheten.

Kraftfullt och med all rätt avvisar Jutterström snacket om ”statstelevisionen”. Fast det hon föreslår – en centralisering av nyheterna och pengar över skattsedeln – ser inte det ut som ett steg närmare ”statstelevisionen”?

FAKTA

Sakprosa

Christina Jutterström

FRI TELEVISION? Om public service i en ny medievärld

Natur & Kultur/vulcan.se

Björn Elmbrant